Nybadade sommarpojkar

Aj aj aj

Egentligen är jag förvånad att det tog fyra månader och 20 dagar innan det hände. En olycka. Visst ett lättare skrubbsår, ett sönderkliat myggbett och några blåmärken här och var. Det får man ju räkna med. Det hör ju till. Men så idag, vid ett obevakat ögonblick sprang han iväg med ett glas i handen - och snubblade! Glaset gick i bitar och Albin skar sig. Blodet sprutade, pappa blev förfärad och... mamma Malin var i stan. !!! Som tur var var sjuksyster Lotta på plats, tillika Albins farmor och kunde snabbt göra en bedömning om sårets omfattning, tvätta det och plåstra om. Hujedanamej! Lilla skrutten.

Pappa Johan ringde först när faran var över och meddelade om händelsen. Och tur var väl kanske det. Men det var riktigt jobbigt att få höra om det hela och inte själv kunnat vara på plats för att trösta och pussa tårarna. Istället satt jag i bilen på väg tillbaka till landet efter att ha haft ett dygn för mig själv med hårklippning, spring i affärer och vin och logi hos syster Jenny.

Lilla Albin hade gråtit och skrikit när blodet sprutade men suttit tyst och lugn under omplåstringen. När det hela sen var klart hade han hoppat ur stolen, fått syn på "faffa" och sprungit iväg och fortsatt att leka. Som om inget hade hänt. Det enda som vittnade om dramat var den lilla bandagerade handen som han höll högt i luften.

Jag häpnar så ofta över hur tuff Albin kan vara i vissa situationer. Situationer som kräver det. Allt från att sitta stilla hos frisören, till att ta blodprover och ovan nämnda omplåstring. Ibland är det som vissa händelser då andra barn kanske skulle ha skrikit i högan sky och satt sig på tvären, inte bekommer honom. Jag kan inte låta bli att undra vad han har fått vara med om som har gjort honom sådan? Är det specifika händelser? Eller har det med ett synsätt i Kina att göra? Uppfostrar de barnen, eller framförallt pojkarna, till att inte visa känslor. Eller var det fosterfamiljen som präglade Albin så han skulle bli en "killekille"? Eller är det helt enkelt så att vår lilla Albin är av en lite tuffare sort..?

På visit i Halmstad

Glass på trappan.

Och så var vi på stranden och lekte.

Albin och jag satte ihop en stor barkbåt.

Här går alla de små barnen från stranden. Albin och Molly hand i hand.

Så söta.

Glass på trappan ännu en kväll. Då var Nellie och Noel med.

De vuxna fick fördrink.

Och grillad oxfile med bakad potatis.

Vi stack till Halmstad. I tisdags. Och kom tillbaka igår fredag. Tre intensiva dygn med mycket umgänge, fantastisk god mat och en hel del vin. Albin hade massor av kompisar och vi såg knappt röken av honom under långa stunder. Det kändes lite ovant. För mig. Han däremot verkade tycka det var toppen med alla nya lekkamrater och deras leksaker.

Det gick över förväntan att åka bil med honom så långt också. Vi hade laddat med Bamse, en bok om båtar (favoriten just nu), tablettaskar, frukt och Nemo på dvd. På vägen sov han knappt något alls och när det var en timme kvar och han hade ätit allt och gjort allt hade han fått nog och ville ur sin barnstol. Bokstavligen. Då blev det fajt. Men det var det enda. På vägen hem slocknade han innan vi rullat ut ur Halmstad och sov i nästan två timmar. Lyx. Men vi hade glömt att ladda dvd-spelaren så när han vaknade fick jag läsa Bamse-tidningen och båtboken om och om igen och därefter underhålla honom på alla sätt jag förmådde istället. (Man är rätt slut själv efter en sån bilresa.)

Vi stannade inte så länge i Halmstad eftersom vi trodde att de räckte med några dagar tills vi kunde komma tillbaka hem och flytta in. MEN när vi låste upp och tittade in såg det i princip ut som då vi åkte. Suck! Köket är inte klart och lister och karmar är kvar att måla. Jag säger det igen: Det är tur att det är semester! Så det var bara att återigen sätta sig i bilen och fortsätta ut till ön. Klockan var närmare elva på kvällen när vi kom fram. Rätt trötta. Albin var dock fortfarande vid gott humör. Det kan bero på att vi vridit på dygnet en aning och att han under Halmstad-dagarna sovit till halv elva på morgnarna. (!!!) Så även denna morgon. Plus två timmar i bilen.

Så nu är vi alltså ute på landet igen och siktar på att få flytta in nästa fredag istället. Det är inte ett dugg synd om oss. Inte alls. Men jag hade laddat så inför att få börja greja och fixa där hemma och så sitter jag alltså här istället, aningen ofrivilligt, och trummar med fingrarna....

Svartsö Herrgårdspensionat

Idag vaknade vi till mulen himmel med regntunga moln och direkt blir man liksom sysslolös. Och därill rastlös. Vi har blivit så bortskämda med sol här ute att man glömt bort vad man gör utan den. Vi funderade på om vi skulle lämna ön och passa på att åka någonstans eftersom vi inte kommer in i huset på ytterligare några dagar. Tankarna gick till Halmstad och våra vänner där. Vad gör de i dagarna? Kan vi komma med så kort varsel?

I väntan på att få kontakt med familjerna åkte vi över till Svartsö som är ön mittemot. Där driver vår granne här på vår ö ett herrgårdspensionat där man bland annat kan fika. Albin vaknade inte förrän klockan nio i dag så det blev saft och kladdkaka istället för lunch. Nu börjar vi skönja ett sorts mönster när Albin får för mycket socker. Han blir övertoppad och oregerlig. Vi står bara och gapar när han freakar loss. När man dessutom befinner sig på en båt och han till varje pris ska hänga sig över relingen för att "kolla batten" (alltså vatten) samtidigt som man ska lägga ut, ta upp ankare och undvika intilliggande båtar kan det lätt bli för mycket...

Så nu får vi hädanefter hålla hårdare på sockerintaget.

Eftermiddagskul i soffan

Det blev lite för varmt ute för Albin så vi gick in och lajjade med Photo Booth på datorn istället.

Pärsen är över för denna gång

På själva flyttdagen såg tomten mer ut som en soptipp.

Albin placerade vi i hörnet med saker som INTE skulle bäras i i flyttbilen tillsammans med en bärbar dvd-spelare och "Hitta Nemo".

Allt fick stuvas in i förrådet på nya stället eftersom renoveringen inte är färdig och vi inte kan flytta in än.

Så första natten fick vi bo på hotell...

...dagen efter skjutsade "farfar" ut mig och Albin till landstället, Albin styrde båten. Pappa Johan blev kvar i stan för att fixa lite.

Allt gick bra med flytten men vid ett par tillfällen tvivlade jag på att det skulle gå överhuvudtaget. Som till exempel när vi stod inför att tömma pappas gamla verkstad som vi fick ta över när vi flyttade in i huset. Här fanns en rad påbörjade projekt jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till, bräder och plankor, fyrtioelva olika verktyg, vissa visste jag inte ens vad som var upp och ner på, en miljon olika bultar, skruvar, spikar, muttrar och annat löst. Men det gick. Till slut. Fast det blev inte så mycket sova av de sista nätterna innan flyttbilen kom för min och Johans del. Albin blev lite åsidosatt under tiden men flera släktingar kom och avlöste varandra för att leka med honom medan vi körde på. Själva flyttdagen löste vi med att sätta Albin i ett hörn på några flyttkartonger tillsammans med en bärbar dvd-spelare och "Hitta Nemo". Funkade fint i kortare intervaller.

Så till slut var huset tömt så när som på några "sista" saker. Dessvärre kunde vi inte flytta in då vi fortfarande har hantverkare i huset som grejar med köket och slipar golv. Så vi fick stuva in alla våra möbler och flyttkartonger i gamla garaget på nya tomten tills vidare. Vi räknar väl med en vecka till eller så. En himla tur att det är sommar och semester säger jag bara.

Eftersom vi skulle träffa köparna på mäklarkontoret dagen efter tog vi in på hotell första natten. Och när papprena var påskrivna och allt var klart med banken kom Albins farfar och hämtade oss för att skjutsa ut oss till landet. Som en dröm. Pappa Johan blev kvar i stan för att ordna det sista med flytten och prata ihop sig med hantverkarna. Om någon dag kommer han också ut.

Jag har väl inte varit världens bästa mamma den senaste veckan kan jag motvilligt berätta. Visst, Albin har fått mat på regelbundna tider, han har fått sova sin middag, fått extra många jordgubbar och vi har nattat honom som vanligt. Det är inte det. Utan det är det här med vad som händer med tålamodet när huvudet är proppfullt med annat. Fuck pedagogik blir det då. "Nej, sa jag!" och "Sluta upp med det där!" och "Gör inte så!". Känns inte bra. Det dåliga samvetet gnager fortfarande men nu är vi som sagt här ute och jag har gått och lagt mig för att sova samtidigt som Albin i ett par nätter. Sömnen är ikapp and I´m back!

(Trodde jag ja. Så "försvann" allt jag skrivit när jag skulle publicera inlägget och jag började storböla! Det var bara att skriva om allt. Uuuäääääääähää...)

Javisst ja, flytten!

Kontrast!

Efter tio härliga dagar i skärgården är vi nu tillbaka i stan. Sommaren har visat sig från sin bästa sida och det känns som om vi levt i ett vykort.

Johan åkte in till stan några dagar och tog med sig datorn. När han kom ut hade han glömt strömkabeln så något bloggande blev det inte tal om.

Dagarna på ön liknar alla varandra och det jobbigaste man har framför sig det är att bestämma sig för vad, och när, man ska äta nästa gång. Då är det inte svårt att vara mamma. Vill Albin kasta tampar i vattnet och sen dra upp dem igen en sisådär hundrafjorton gånger fast man egentligen var på väg någon annanstans (för att koka en kopp kaffe eller för att hälsa på grannen) så har det känts helt naturligt att bara slå sig ner på plats och vänta ut honom. Det tiden och ron finns ju inte i vardagssnurret. Som vi förvisso inte kommit in i fullt ut eftersom en av oss varit föräldraledig under tiden vi haft Albin, men ändå. Under tiden som jag har jobbat har vardagen sett annorlunda ut. Det ska göras en massa saker hela tiden. Man är alltid på väg någonstans. Men så inte nu. Nu var vi där och vi var lediga.

Men så kom vi hem och jag blev brutalt påmind om vad vi har framför oss. Javisst ja, flytten! Om en vecka ringer flyttgubbarna på dörren klockan 08.00 och då ska varenda pinal ligga nerpackad i kartong. Och det var väl inte förrän Albin somnat i kväll och jag stod i havet av tomma kartonger som jag fattade vidden av det som jag så behagligt valt att förtränga i alla de tio soliga dagarna. Jag mindes plötsligt alla de sista packarnätterna (som sagt, det här är fjärde gången på sex år) som jag suttit uppe och sorterat viktiga papper från oviktiga, virat in ofantliga mängder glas i tidningspapper, våndats över vilka kläder jag ska spara?-slänga?-spara? och farit som ett jehu bland alla saker jag inte visste att jag ägde "men som kanske är bra att ha någongång"...

Oh no. Vill inte.

Men det finns ju faktiskt packhjälp att köpa. 590 kronor i timmen tror jag de tar. Det kan det ju vara värt. Fast det sparar jag nog till jag blir en lat pensionär... eller äckligt rik...

Så. "Tut-tut! Nu schö vi", som Albin brukar säga.