Efter 3 ½ år är det nu bara sex dagar kvar. Sex dagar! Det är ju ingenting. Jag har fått frågan från flera håll hur det känns nu när det är så nära inpå.
Och jag vet inte riktigt. Det är så mycket.
Det är liksom allt och inget på en och samma gång.
På ett sätt är det som att det är helt naturligt att tillfället ska komma just nu. Vi bara flyter med i ett förlopp som är förutbestämt. Det är dags.
På ett annat sätt är det som om jag står bredvid mig själv och ser det hela ske. Jag kan inte riktigt fatta att det är vi som gör det här. Nu.
En sak jag som märker är att jag börjar tänka på honom mer och mer, vår lilla pojke. Jag går in i detaljerna och försöker föreställa mig hur första mötet kommer att bli, hur han kommer att kännas att hålla i, hur det kommer att vara att gå hand-i-hand med Johan och dra barnvagn i Peking. Jag försöker också föreställa mig hur jag kommer att känna inuti. Kommer jag att känna mammakänslor på en gång eller kommer det att dröja? Kommer kärleken drabba mig eller växer den fram? Och tänk om jag blir besviken för att jag inte känner allt jag förväntat mig att känna nu när vi ÄNTLIGEN fått barn…
(De kinesiska tecknen ovan betyder tro, hopp och kärlek.)
Du skriver så fint och det är med stort nöje jag läser varje dag. Du har fått mig att fälla glädjetårar. Det ska bli oerhört spännande att få "följa med" på er resa. Kram från Åre
SvaraRaderaLycka till. Även här fälls det tårar av glädje. Det är verkligen mysigt att få vara med på ett hörn. Han kommer att vara så fin. Ert älskade lilla barn.
SvaraRaderaHärtigt på alla vis! Jag ska följa er resa noga här... tack för att ni delar med er.
SvaraRaderaKram
..."härtigt på alla vis"?! Härtigt... ett intressant ord ;-)
SvaraRaderaHäftigt är dock ett mer användbart ord.