7900 kilometer

Sista inlägget

2010-07-17T23:22:00.012+02:00

Jag har bestämt mig för att sätta punkt här. Syftet med bloggen är uppnått; att dela med mig av vår lite annorlunda väg till att få barn och vår första tid tillsammans här hemma. Det som var lite speciellt, att vi hade en adoptionsvinkel på vår tillvaro känns inte längre så aktuellt. Visst, i bakgrunden finns allt där men nu har vi landat och blivit som vilken annan barnfamilj som helst. På det stora hela.

Sen att vår lilla Albin är något utöver det vanliga är en helt annan historia. En helt annan blogg. En annan gång.

Kanske...

Tack alla ni där ute som följt oss under resans gång och också lämnat kommentarer. Det har betytt väldigt mycket för oss. Här kommer nu slutligen några sköna bilder på vår blivande skateboardmästare (?) som hunnit bli 3 år och 3 månader. Hej då!

VM i fotboll

2010-06-16T21:41:00.004+02:00

Och här är är en bild på vår stjärna! Tagen på en strand i Spanien där vi nyligen var på semester. Jag har varit usel på att blogga på sistone och jag har duckat lite för uppgiften men jag bara kunde inte låta bli att lägga in den här bilden nu i dessa fotbollstider.

Smått och gott i bilder 1

2010-05-07T18:13:00.010+02:00

En av de kallaste dagarna i vintras var vi tvungna att åka till Fjärilshuset och värma oss. Där är det tropiskt varmt oavsett tid på året.

Här fick man mata karpar också. Stora fiskar, väldigt spännande.

Och i den tropiska regnskogen stod vi och spanade efter fjärilar.

Självklart fikade vi efteråt.

En annan dag var vi och besökte en Muminutställning. Allt var i miniformat.

Fint.

Smått och gott i bilder 2

2010-05-07T17:44:00.012+02:00

En hel liten monter med mini-Mumisar i olika material och utformningar.

Efter ett tag fick Albin nog och stack iväg på nya upptåg.

Vår städhjälp...

...är mån om säkerheten! Bäst att ha hjälm.

Albin smuttar lite försiktigt på sin påskmust-snaps när vi var hos mormor på påskmiddag.

Helan går!

En tuffing i charmartagen!

Tittut!

Sparkcykeln är storfavorit!

Pilutta dig!

Kalas

2010-04-21T13:49:00.003+02:00

Och här kommer några bilder från kalaset i helgen. Smaskiga tårtor och en alldeles egen grön cykel! Plus en massa andra fina presenter. Tack alla hälsar en lycklig, cyklig treåring.

Ja må han leva

2010-04-16T09:35:00.004+02:00

Hurra för Albin som fyller tre år idag! I morse väcktes han med välling och paket på sängen. I paketet låg en efterlängtad alldeles egen sparkcykel. Födelsedagen fortsätter...

Kiss i byxan

2010-04-14T10:15:00.014+02:00

Albin har ju varit dagtorr sen i somras (fortfarande nattblöja). Att känna när han är kiss- (och bajs-) nödig har hittills inte varit några problem alls – tills för ett par veckor sedan då han helt plötsligt började kissa i byxorna igen. Det måste varit ungefär samtidigt som vi började vara utomhus mer. Snön hade smält undan på gatan och vi tog fram fotbollarna och trehjulingen. Dessutom kom grannens barns cyklar, bandyklubbor, bollar, basketkorgar och hundra saker till fram. Min teori är att det nu blivit så roligt att leka att han helt enkelt inte har tid att kissa. Jag kan se på honom att han behöver gå. Han börjar liksom trampa runt med fötterna. Men om jag frågar honom säger han "Nej. Inte nu." "Men du ser kissnödig ut", säger jag. "Nej, jag bara dansar litegrann", får jag då till svar. En kort stund senare är olyckan ett faktum.

Jag har till och med försökt ta, eller locka honom till att följa med och kissa vi de tillfällen då han börjar trampa runt. Men det har istället lett till att det blivit en lek och han sprungit iväg med avsikten att jag ska jaga honom. Varpå han skriker och skrattar – och olyckan är ett faktum.

Det här har nu lett till att han struntar i att kissa överhuvudtaget när han leker. Inte bara när han är utomhus. Igår var vi tvungna att gå hem från öppna förskolan för byxorna var blöta. Och det har aldrig hänt förr. Resten av dagen lekte vi ute och han hann kissa på sig två gånger till. !!! Trots att vi också var inne och kissade mellan varven.

Tre gånger under en dag?! A men åh. Det är inte utan att jag undrar vad jag gör för fel. Men jag googlade igår och fick klart för mig att det här är ganska vanligt. Jag fattar att man inte ska göra någon grej av det men min åsikt är ändå att man bör prata om det. Att nu hände det här och det var ju tokigt för nu måste vi gå hem för vi kan inte vara kvar här på öppna förskolan med blöta byxor (vilket han så klart ville, han skulle ju fortsätta leka). Jag tänkte att han förstod att det blev en tråkig konsekvens och skulle lära sig något av det. Men icke. Kort efter gjorde han alltså det igen, och igen...

Att barn gör så kan också bero på att de vill ha mer uppmärksamhet från föräldrarna. Eh, det GÅR inte i Albins fall. Vi är med honom twentyfour-seven och pussar och kramar och leker och fixar och grejar.

Så jag vet inte. Men nu ska jag testa något nytt. Varje gång han går på toa och kissar får han ett tuggummi. Det är för närvarande det enda som kan "väcka" honom ur hans lek. Att få höra att det finns ett tuggummi att få inom räckhåll. Vi får se hur det går.

.................................

Tillägg: Tuggummitricket verkar funka. Men inte utan ett visst motstånd. Strax efter att vi ätit lunch lät det så här:

- Är du kissnödig Albin?

- Nej!

- Inte? Lite kanske?

- Ja lite.

- Ska vi gå och kissa då?

- Glöm det!

- !!!

Jag har ingen aning om var han fått det uttrycket ifrån men så klart började jag gapskratta så nu är det det enda svaret på den frågan. Hepp!

Vår nya kamin

2010-04-07T12:22:00.006+02:00

Äntligen är vår nya kamin på plats. Lagom till att våren kom. Men det hindrar inte oss från att elda, tvärtom, lite kyligt är det ju faktiskt fortfarande...

Han cyklar!!

2010-04-05T21:56:00.006+02:00

Ett par hus bort bor en liten kille på snart fem år som heter Svante. Han och Albin brukar leka tillsammans på gatan. Svante har en storebror också så hela deras uppfart är full av cyklar, fotbollar, traktorer, bandyklubbar och mål och en massa annat skoj som Albin får låna. Senast i raden prylar är Svantes nya cykel med stödhjul som Albin kastade sig upp i sadeln på utan att blinka. Och börjar trampa. Fram och tillbaka på gatan. Märk väl att han ännu inte är tre år fyllda.

Jag vet inte hur det är med er men JAG är imponerad!

Albin dansar salsa

2010-03-18T14:44:00.006+01:00

Mitt fejs är åter på plats och sen i måndags har vi dessutom trotsat både snor och hosta och börjat köra på som vanligt igen. Äntligen. Och ta mig tusan om vi inte skrämt iväg det sista av förkylningen. Så nu har vi varit på öppna förskolan, i lekparken, på lekgympan, i köpcentret och idag har vi för första gången provat på salsa. Det var en kubanskfödd kvinna som heter Maria Llerena som höll i det och attans vad det svängde. Fantastiskt roligt! Albin dansade runt rätt bra men var mest förtjust i att trumma. Högt och ljudligt! Såklart.

Höjden av kärlek

2010-03-16T23:30:00.005+01:00

Albin är inne i en "jag älskar"-fas. Det är mycket han älskar och ofta är mamma eller pappa inblandade. Så här lät det idag:

- Mamma vad gör du?

- Jag knyter ihop påsen som är full.

- Var ska du?

- Jag ska gå och slänga soporna. Vill du följa med?

- JAAA, jag ÄLSKAR dina sopor!

Sjukstuga

2010-03-11T14:59:00.014+01:00

Så här gör jag när jag är sjuk och ska ta det lugnt i soffan.

Vi är sjuka igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och jag är så ohyggligt trött på det. Och på att behöva vara hemma. På att överhuvudtaget vara så begränsad som man är när man är sjuk. Albin har hostat och snorat i 10 dagar och jag trodde jag hade klarat mig meeen så åkte jag på stordäng i söndags. Nu är det min tur att hosta och snora och må allmänt kasst. Skillnaden mellan oss två är att när han blir sjuk märks det ingenting, förutom hostet och snoret då. Nej, han är lika pigg, aktiv och glad för det medan jag bara vill dra täcket över mig och ligga där tills allt är över. Får jag det?

Ha ha ha, stort skämt. Svaret är NÄ! Till råga på allt fick jag möjligheten att prova ett kostillskott gjorda på enbart naturliga ämnen såsom tomat, rödklöver, furubark (?!), sojaböna och sånt, det ska visst vara fantastiskt för huden. Och det är det säkert också. OM MAN INTE ÄR ALLERGISK! Vilket det visade sig att jag var. Så den fantastiska huden är nu mer lik en tomatfärgad ödlas. Dessutom kliar den så jag håller på att bli tokig.

Ja, det är synd om mig nu.

Ett år med Albin idag!

2010-03-09T10:42:00.014+01:00

Idag för exakt ett år sedan fick vi vår lilla kille "i vår vård", som det heter på adoptionsspråk. Ett helt år har gått och ändå har det "bara" gått ett år! När jag tittar på de allra första bilderna på Albin och på oss som en familj (ovan) kan jag framkalla alla känslor som jag hade då den första dagen, i detalj.

Där var känslor som lättnad - "äntligen har dagen kommit", tacksamhet - "TACK Kina för denna fantastiska möjlighet", kärlek - "vad fin han är". Men där fanns även känslor som " oro - "vad har vi gett oss in i?", frustration - "jag förstår inte vad han säger" och en gnutta rädsla - "hjälp någon, hur fan gör man?".

Men så här efter ett år kan jag bara summera det hela med att jag tycker att vi har fixat det riktigt bra. Såväl Albin som vi föräldrar. Vi har tagit det som det har kommit, allt eftersom, och det är väl det enda sättet att göra det på. För man kan inte förbereda sig på allt och man kan inte kunna allt. Men man lär sig. Hela tiden. Och fortfarande.

Och emellanåt kan man fortfarande bli jäkligt frustrerad.

I kväll ska vi äta Kinamat och titta på alla sakerna i Albins röda minneslåda. (Läs tidigare inlägg: En röd låda)

Zetas Handelsträdgård

2010-03-05T10:05:00.008+01:00

Albin har varit hostig i några dagar och vi har mest varit hemma och tagit det lugnt. Inte för att han har varit tröttare eller ens aningen lite lugnare för det, utan han har som vanligt velat lekalekaleka. Non stop. Efter en tid klättrade vi båda två på väggarna och kände att nu måste vi UT. Så vi åkte till Zetas Handelsträdgård alldeles i närheten. För att titta på blommor och fika i trädgårdscaféet. Och om jag inte längtade efter våren innan så jag jag det garanterat nu. Och vilken butik sen. Jag ville köpa hela klabbet!

För exakt ett år sedan på dagen

2010-03-02T20:12:00.011+01:00

...lyfte planet som skulle ta oss till Kina och vår Albin!

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn

som har kommit till sist ändå?

Om du kunde begripa vad jag längtat

men det kan du nog aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till slut,

det vågar jag knappast tro.

Fast det var min enda beständiga dröm

som aldrig kom till nå'n ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk vad allt konstigt och krångligt

med ens har blivit lätt att förstå.

Hjärtats allra käraste barn,

såväl att du kom ändå.

Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)

Chokladbollar

2010-02-25T16:07:00.003+01:00

Vissa dagar kräver chokladbollar. Idag var en sån dag.

Dockteatern Tittut

2010-02-21T21:17:00.011+01:00

...spelade idag föreställningen "Upp & gå" i våra kvarter. Så vi gick dit. Innan teatern började fick alla barnen vänta i ett lekrum. Där var det fullt av bilar, tågbanor och annat roligt. Efter en liten stund kom det in en farbror med en xylofon i handen som han plingade och plongade på. Alla barnen blev förstås nyfikna och stannade upp i sin lek för att lyssna till farbrorn som nu börjar berätta en saga. Alla utom den lilla pojken Albin som högljutt fortsatte att rejsa med bilarna och tågen. Pojkens mamma blev då lite svettig i armhålan och hyssjade diskret mot den lilla pojken. Men han brydde sig inte om henne utan fortsatte bara att leka. Då tog mamman den lilla pojken i armen och viskade nu lite strängare att farbrorn stod där och pratade och att pojken fick vara tyst annars kunde inte de andra barnen höra. "Släpp mig, släpp mig!" ropade då den lilla pojken teatraliskt och började istället springa runt i cirklar. Mamman svettades nu ymnigt och förbannade att hon upptäckt annonsen om dockteatern i morgontidningen.

Farbror plinkade på en stund och pratade dröjande om hönan och ägget – ackompanjerat av den rejsande lilla pojken i bakgrunden. Efter en stund var det så dags att gå in till rummet intill där själva teatern skulle utspelas.

Mamman dröjde avsiktligt kvar till sist, satte sig ner på golvet och hade ett allvarligt snack med den lilla pojken. Att nu är vi på dockteater och då gör man så här och så här. Sen, kunde vi gå hem och leka med alla bilarna och tågen och tjoa och springa jättemycket. Men nu var det alltså teater. Okej?

- Okej, sa den lilla pojken och kanske var det mammans vädjande blick eller faktiskt fascinationen av farbrorn och hans färgglada dockor som gjorde att han satt stilla i mammans knä under hela föreställningen. (Nåja, i stort sett.)

Efteråt ville pojken leka länge i snön utanför och hans förvånade men mäkta stolta mamma gjorde honom gladeligen till viljes. Slutet gott allting gott.

Föräldrar

2010-02-21T14:58:00.011+01:00

(Så här trött var jag efter att ha lekt med farmor och farfar i flera timmar.)

...behöver tid enbart för varandra ibland, det har man ju både läst och hört talas om. Men det hade vi liksom glömt bort. Tills det var ett faktum.

Så i lördags var Albin hos farmor och farfar i fyra timmar och Johan och jag fick äntligen tid att göra ett par ärenden och sedan bara prataprataprata om ekonomin och huset och livet och framtiden. Och det var faktiskt första gången på elva månader som vi hade barnvakt bara för att få rå om varandra.

Och tänk så mycket enklare och roligare allt känns med en gång. Det ska vi göra om. Redan om 14 dagar har vi bestämt. Och då ska vi gå på restaurang. Helt självklara saker förr men något som idag måste prioriteras och planeras.

Som jag har varit inne på tidigare så tar det lite tid att hitta rätt i sin föräldraroll. Det är många bitar ska funka. Inte minst den här.

Ah, perfekt. Kräksjukan!

2010-02-17T07:19:00.000+01:00

Kinesiskt nyår

2010-02-15T12:57:00.007+01:00

Igår var första dagen på det nya året enligt kinesisk tideräkning. Tigerns år. Så i lördags var det alltså nyårsafton med diverse aktiviteter ute på stan. Främst firades det på Östasiatiska muséet under dagen där det var pyssel för barnen och en tigerutställning utöver den ordinarie utställningen om Kina. Vi var på plats för att få känna lite Kina-atmosfär. Behöver jag säga att det var mycket folk? Vi gick in och kikade litegrann men bestämde oss för att komma tillbaka och titta på utställningarna en dag då det var lite lugnare. Vi fortsatte istället att leka ute en stund med att klättra i snövallar och klappa på (låtsas-) tigern. Sen åkte vi hem. Med vi kommer som sagt tillbaka snart igen.

Gott nytt år på er alla!

Sprutor i benen

2010-02-12T11:10:00.016+01:00

I väntrummet.

Igår var vi på BVC och Albin fick kompletterande vaccin. En pruta i ena låret mot Hemofilus (bakterie som kan orsaka allvarliga och snabbt förlöpande infektioner med risk för dödlig utgång) och en i andra mot Pneumokocker (som kan orsaka inflammationer som i sin tur kan ge komplikationer med allvarliga skador som följd, typ hörselskada eller hjärnskada). Huvva! De bakterierna vill vi inte ha. Vanligtvis får små barn dessa vaccin i en enda cocktail-spruta tillsammans med vaccin mot difteri, kikhosta och stelkramp. Men de sistnämnda tre hade Albin redan fått i Kina, så vi behövde alltså fylla på med två vaccin till. I olika sprutor.

Stackars lilla killen kunde knappt gå senare på kvällen. Benen värkte och han vankade av och an som om han hade bajsat på sig (ursäkta liknelsen men det var så det såg ut). Han hade säkert lite feber också för han vaknade ett par, tre gånger på natten och grät och var varmare än vanligt.

Vi behöver ta ytterligare förstärkning på Poliovaccinet som han bara fått oralt tidigare. Men den sprutan ska vi vänta med tills 3-årskontrollen. Två räckte för den här gången.

När vi kom till Sverige och tog prover till tropikundersökningen var han hur cool som helst med det hela. Reagerade inte nämnvärt på att de stack och tappade honom på blod i armvecken. Idag gråter han högt och ljudligt när sprutan tas fram och jag måste agera sträng moder och låsa hans armar så syster ska kunna sticka. Å hej och hå vad det skär i hjärtat men det måste ju bara göras. Jag pratade om det hela med vår snälla BVC-sköterska och hon sa att jag skulle känna mig stolt. "Nu är han trygg. Nu vågar han reagera."

Tack Birgitta. Det gör det "lättare" för mig när du beskriver det så.

På onsdagar är det lekgympa

2010-02-11T21:40:00.008+01:00

Och det måste vara bland det roligaste han vet. "Åka nu?", frågar han i närmare två timmar innan det är dags. Och väl på plats springer, hoppar, ålar, studsar, rullar, kryper och snurrar han med ett leende från öra till öra. Det blev inte så många foton – det var först till hinderbanan jag fick tillfälle att ta fram kameran – för även jag var upptagen med att springa, hoppa, åla, studsa, rulla, krypa och snurra!

Och så var det det här med tulpanerna

2010-02-09T14:34:00.004+01:00

Den här gången hade han mitt tillstånd eftersom de skulle slängas. Och som han gav sig på dem. Han har tydligen något otalt med de däringa blomsterna...

Vi åkte till Rådsparken

2010-02-08T19:00:00.007+01:00

Och kanske att Albin känner av någon sorts förkylning ändå för han somnade så fort vi satt oss i bilen - trots att han sovit 13 1/2 timme på natten. Så jag lyfte över honom i vagnen och rullade runt honom bland djuren. Han skulle ju i alla fall få frisk luft, tänkte jag.

Men ganska så snart vaknade han och vi fortsatte att hälsa på de djur som fanns i parken.

Stallet var tomt så när som på några kaniner. Här bor annars även åsnor men de måste ha varit ute på promenad.

Efter att ha sagt hej till hönsen och ankorna grillade vi korv.

Mums.

Och åkte stjärtlapp.

För att nästan landa i split.

Och lekte i den snöklädda lekparken. Men det gick att gunga och åka rutschkana ändå.

Hej då!

Förkylt

2010-02-08T09:42:00.003+01:00

Det har varit förkylt här hemma under veckan som gick. Först var det Johans tur och sen min. Albin lyckas på något mirakulöst sätt alltid stå emot. Jag hörde någonstans att asiatiska barn inte så ofta är sjuka de första åren. Jag fördjupade mig inte så mycket i påståendet då men nu börjar jag verkligen tro att det kan ligga något i det. Nåväl. Nu är vi alla friska och en ny vecka har börjat.

Jahapp. Så vad ska vi hitta på idag då?

Att fika

2010-01-29T12:19:00.012+01:00

Jag älskar att fika. Kanelbullar, vaniljbullar, äppelpaj, blåbärspaj med lite vaniljsås, toscapågar, hallongrottor eller gamla hederliga chokladbollar, det är också fint... eller som som nu, semlor! Mums! Men det får inte vara vilket skit som helst. Inte bara socker och kemikalier. Nej riktigt smör, färska bär, mörk choklad och såna grejer. A men gu' så gott!

Att fika är också en bra aktivitet när man är hemma och föräldraledig. Man kan åka långt, långt bort dit till det där caféet där man vet att de har extra mycket smör i kanelbullarna. Eller till det där gulliga lilla kondiset med de fina bärbakelserna. Inte allt för ofta förstås, det är ju inte bra för Albin att få i sig för mycket socker. Men så tänker jag att vad fan, lite smör, socker och vetemjöl springer han av sig fort. Värre är det ju med alla dessa emulgerings-hit-och dit-skit. Och så åker vi.

Ellet så stannar vi hemma och bakar. Det är också en bra aktivitet. Och gott. Då kan man ju äta av degen också medan man gör kakorna eller bullarna eller vad det ska bli. Det gillar Albin. Jag tror jag börjar överföra tycket för allt detta goda på honom. Han skiner upp som en sol när jag föreslår att vi ska fika eller baka - om han inte själv redan presenterat idén. Ja ja. Det får bli mer ordning på sockerintaget när han börjar dagis...

För nu ska vi nämligen fika. Idag har vi bakat skurna chokladkakor. Och med en matsked sirap i degen har de blivit lite sega i mitten och galet goda. Och dessutom enkla och snabba att göra med en otålig (snart) treåring.

Mitt favoritrecept på dessa hittar ni här (kopiera och klistra in):

http://kryddburken.se/?s=chokladsnittar

Ponnyridning på Skansen

2010-01-24T20:43:00.005+01:00

Idag var vi på Skansen och Albin red på häst för första gången. En "stor", liten Shetlandsponny som hette Alfons. Det var inget snack, Albin vill självklart rida när vi frågade honom och han satt stennöjd i sadeln uppe på hästryggen. Jag fick inte ens hålla handen om hans rygg för att kunna ta emot honom om han ramlade för han kunde minsann själv. Efter det gick vi och åt kanelbulle och drack Festis i en kaffestuga från en svunnen tid. En mysig liten söndagsutflykt.

- Mamma, vad tycker du?

2010-01-20T14:15:00.011+01:00

- Mamma.

- Ja, älskling..?

- Vad tycker du?

- Om vadå?

- Kom se.

- Mmmm.

- Titta, vad tycker du jag lagt blommorna i vattnet? (Albin har alltså strippat tulpanerna på deras blomblad och tryckt ner dem i vasen!)

- *morr* Det här har vi ju pratat om Albin. Att låta blommorna vara. De ska man bara titta på.

- Dumma dej, dumma dej, dumma dej, dumma dej, dumma dej...

- *MORR*

Ja, så här kan det låta en vanlig dag hemma hos oss.

Mästerfotografen Albin

2010-01-17T22:33:00.007+01:00

...får emellanåt tag på min relativt tunga digitalsystemkamera och springer omkring och knäpper som värsta proffset. Nej, jag är inte helt avslappnad då men än så länge har han inte tappat den. Och jag tänker samtidigt att det kanske är en ny Mattias Klum som är i farten och inte vill jag hämma min son i den utvecklingen. Så jag låter honom hållas. En stund. Här är ett urval ur den senaste fotosessionen.

Hej då Julen

2010-01-17T22:14:00.004+01:00

...och tack för den här gången. Julstjärnor och granpynt har varit nedpackat i påsar och lådor några dagar och istället ersatts med tulpaner och blockljus men det var inte förrän i helgen allt åkte ut i garaget.

Så där ja. Och nu längtar vi efter våren!

Albin

2010-01-16T01:00:00.015+01:00

Älskade barn.

Livet kan te sig så självklart med dig. Det är så här det ska vara. Du är vårt barn. Du var en liten pusselbit som saknades och nu när den sitter där är det inget mer med det. Punkt slut egentligen.

Och så samtidigt...

...denna enorma tacksamhet. Över att just du är här med oss. Du är större än jag väntat mig. Du är mer än jag trodde fanns. Du är den totala gränslösa kärlek jag inte visste existerade. Att få lägga mig bakom dig när du somnat, se din lilla rygg höjas och sänkas med dina andetag är mitt totala allt.

Du finns!

Ord bara ord. Jag vet. De kan vara så banala i sin storhet. De har blivit använda så många gånger att de kan ha förlorat sin kraft. Därför har jag haft så svårt att skriva just det här inlägget. Trots att jag velat det länge. Men de måste ut. Nu. Bokstäverna kräver att bli satta på pränt. För jag vill att du ska veta det, sen när du blir stor nog att förstå, att både pappa och jag häpnar över att vi, trots alla våra fel och brister vi tyngt oss med längs vägen har fått just DIG. Älskade, älskade barn.

Jag tackar Universum, Gud, Livet, Kärleken, Det högsta alltet, What ever your name is, varje vareviga dag för att vi fått dig. Albin ZiJian. Vår son.

Dumma, dumma, dumma

2010-01-15T08:18:00.012+01:00

Vad är det med det här ordet dumma egentligen? Det verkar som alla barn går igenom någon sorts dumma-fas. Oavsett hur man gör.

Albin är nu i den fasen. Allt är "dumma". När något inte går: "Dumma, dumma, dumma inte kunna öppna skåpet". När han gör sig illa: "Dumma, dumma, dumma stenen". Bara för att: "Dumma, dumma, dumma". Och sen kommer det så klart: " Dumma, dumma, dumma mamma". Oftast utan anledning.

Jag är inget big fan av att som förälder använda ordet i tid och otid. Som t.ex. när skon krånglar så kan man, har jag läst i en föräldratidning, säga "dumma sko" för att stärka barnet i att hon/han inte har gjort något fel. Jaha. Varför då? Tänker jag. Varför skylla på ett dött ting? Det är väl bättre att säga till barnet att hoppsan, det här blev tokigt, nu provar vi igen.

Så det är inte mig det kommer ifrån. Och inte Johan heller. Han svär hellre. ;-) Och inte är det dagis eftersom han inte börjat än. Öppna förskolan? Det är möjligt, men föga troligt. Nej, jag skulle snarare säga att det är från barnböcker och barnprogram! Som t.ex. den lilla killen Max. Han ägnar en hel bok till att säga dumma om pottan. För att inte tala om Pippi, Tommy och Annika som ropar dumma efter spöken, låtsasdrakar och Prusiluskor. Och de som såg adventskalendern i år kanske minns att de sjöng ordet dumma i en hel sång.

Det är inte så att jag går hemma och är upprörd över detta. Nej för fasen, är du dum eller?! Jag har bara reflekterat över fenomenet. Att, först lär vi barnen genom barnböcker och barnprogram att ordet dumma är ett riktigt användbart ord. För att senare, när de använder det flitigt säga åt dem att "Nej, så där får man inte säga, det är inte snällt!"

Hepp!

Lady och Lufsen

2010-01-12T11:17:00.005+01:00

(Jo, han är för stor för pipmugg men ibland vill han bara ha den.)

Nyår

2010-01-12T10:53:00.003+01:00

Nyår tillbringades i Halmstad liksom i fjol. Den enda skillnaden var att den här gången var vi en till i gänget - Albin.

Vi började dagen med korvgrillning och lek på stranden. Sen fortsatte det med lite chill och förberedelser hemma hos Linda & Conny. Totalt var vi 19 personer och därmed många som skulle äta under dagen så utfodring fick ske i omgångar. Först barnen sen vi vuxna vid flera tillfällen. Strax innan tolvslaget var det uppträdande och därefter danstävling, Nellie och Esmeralda hade förberett sig och delade in oss vuxna i par. Vem som vann vet vi inte riktigt för tävlingen skulle pågå i 19 låtar och så länge var det ingen som dansade.

Barnen slocknade så småningom en efter en så tolvslaget och ostbrickan fick vi vuxna på egen hand. Nåja, nästan i alla fall.

Tack för den här gången.

Julafton

2009-12-27T19:11:00.007+01:00

Den här julen var något extra och ändå precis som vanligt. Extra för att det var vår allra första med Albin och dessutom i det nya huset. Men som vanligt för att livet med Albin är så självklart så det känns som om vi gjort det här många, många gånger tillsammans förut.

Albin själv fullkomligt älskade julafton. Huset fullt och många att leka med. Men det här med paket under granen var inte riktigt hans grej. Han blev uppriktigt sårad över att inte få de julklappar som han visste var till honom direkt utan han skulle behöva låta dem ligga under granen först och hånfullt stirra på honom tills mamma eller pappa sa att NU är det dags. Och sanningen att säga kändes det plötsligt som en ganska dålig idé även för mig och Johan. Nej bäst var att ge honom en klapp med jämna mellanrum spridda över dagen. Dels för att hålla honom sysselsatt och nöjd under denna dag och dels för att inte gå i spinn över att få 10 nya grejer på en och samma gång.

Jultomten kom också. Trots skägg och buskiga ögonbryn var Albin inte ett dugg rädd. Nej, herregud, snubben hade ju julklappar i säcken. Klart han måste vara snäll. För jag kan inte tänka mig att han kände igen Svantes pappa som bor här på gatan...

När klockan sen slog nio bad Albin själv att få gå och lägga sig trots att julafton fortfarande var i full gång. Då hade han fått nog av mat, godis, tv och alla nya leksaker.

God natt älskade barn. Vi ses i morgon.

Snö!

2009-12-20T20:08:00.005+01:00

I dagarna...

2009-12-16T21:41:00.015+01:00

...har vi haft julavslutning på den Öppna förskolan.

Albin var lite förbryllad men framförallt djupt koncentrerad när tärnan, sockerbagaren, pepparkakan och Lucian med eld i håret sjöng där framme på scenen. Vår lilla kille var dagen till ära tomte – iklädd röd luva och fleecejacka. Vi hade tydligen lagt ribban ganska lågt insåg jag när jag såg "skräddarsydda" små minitomtar, -pepparkakor och -Lucior.

Efter uppträdandet var det dans runt granen. Albin drog ett par snabba varv...

...och ville sen in till bilarna och tågen trots att alla andra fortsatte att sjunga och dansa där ute.

Tomteluvan åkte snabbt av och fick övertas av Pingu.

Avslutningsvis var det lussefika med saft, pepparkakor, saffransbullar – och glass! Albins favvo.

Vi har även haft lussebak hemma hos oss tillsammans med Albins faster med pojkvän (på bild) farbror och fru och flera till ur tjocka släkten...

...inte minst kusin Evelina.

Och däremellan kom en möhippa. Där egen hög person avslutade kvällen med solokaraoke a la Lena Ph! Jodå. De gamla takterna sitter fortfarande i...

Köket före och efter

2009-12-09T16:39:00.008+01:00

När vi köpte huset hade de förra ägarna gjort om köket ganska så nyligen. Det var inget större fel på det egentligen som ni kan se. Ganska basic så där. Men vi gillade det inte. Det passade liksom inte med huset i övrigt och dessutom verkar de ha haft ganska bråttom när de byggde det. Allt var väldigt slarvigt och fult gjort.

Redan innan jag själv hade uttalat orden sa syster Jenny till Johan när såg huset första gången att: Det här rummet är det första Malin kommer att vilja göra om.

Hon fick rätt. Så här blev det:

(Ljuset i bilderna blev verkligen riktigt kasst men ni ser ju hur det blev ändå.)

"Run to the hill"

2009-12-04T23:58:00.002+01:00

Det är fredag kväll och Albin rockar till Idol.

Unge!

2009-12-04T16:32:00.020+01:00

Vi var på en salong på Söder för att klippa Albin. Förra gången vi var där tyckte han att det var lite obehagligt när hårfrisörskan tog fram en trimmer när det skulle klippas runt öronen. Han fick då en egen att hålla i under tiden; för att liksom bekanta sig lite med med den burrande, vibrerande manicken. Självklart ville Albin hålla i trimmern även denna gång. Men, idag gick det inte fullt lika bra. På en nanosekund hade han tryckt igång trimmern och fört upp den mot huvudet.

Resultatet kan ni se själva.

8 cm och 2,5 kg senare

2009-12-03T23:18:00.006+01:00

Idag var vi på BVC för att vaccinera Albin mot Svininfluensan och passade då på att väga och mäta honom hos vår sköterska Birgitta. Han ligger över snittet i tillväxtkurvan och vid två år och sju månaders ålder är han nu 95 centimeter lång och väger 14,8 kg. Han har alltså vuxit 8 centimeter och lagt på sig 2,5 kg sen den 25 mars, en vecka efter hemkomst då vi var på den obligatoriska tropikundersökningen och vägde och mätte senast.

Otroligt.

Lussebullar

2009-12-03T14:24:00.010+01:00

Igår skulle vi gå till Öppna förskolan där vi bor men de hade stängt pga VAB så det var bara att vända och gå hem igen. Vi bestämde oss för att baka lussebullar istället. Och det sammanföll ju passande nog med den första riktigt kalla och frostiga dagen den här vintern. Åh, vad mysigt. Tänker ni förmodligen. Och det var det ju såklart. Också.

Men man får se upp så att Albin inte äter upp HELA jästen, häller ut allt mjöl på golvet för att det "dammar roligt", ramlar ner från stolen (eller bakbordet för den delen dit han tar sig med jämna mellanrum), vispar för häftigt så att det skvätter ner väggar och tak... und so weiter, und so weiter...

Eftersom han inte är av den tålmodiga sorten är det bäst att låta honom ha en egen bunke att greja i där det inte är så noga med vare sig innehållet eller proportionerna. Annars är äggen knäckta och sockerpåsen tömd innan jag ens hunnit kolla receptet. Han tar sig själv till skafferiet och plockar fram det han behöver och det var med nöd och näppe jag igår hann undvika att få en näve kakao i lussebullsdegen. !!

Ja, ni fattar va? Det tar ju sina timmar baka lussebullar och är också av ovan nämnda anledning allt man (läs: jag) orkar med den dagen. Ja just det. Lite julpyssel hann vi med också.

Phu!

"Gå dagis" del 4

2009-11-29T22:06:00.012+01:00

Festlig vardag: tårtljus i köttbullarna

Nu är det bestämt. Jag kommer att vara föräldraledig till augusti. Det blir bäst så om man ser till alternativet vi har idag: Dagis i Tjotaheijti. Nej tack så mycket, som sagt. Visst behöver Albin stimulans. Och dessutom mycket av den varan. Men det känns inte rätt att placera honom där borta när vi vet att det bara gäller fram till semestern. Och själv blir jag stressad bara av tanken på hur de där resorna till och från jobbet via dagis skulle se ut.

Även på jobbet mitt verkar det här vara den bästa lösningen. Vi är nämligen två mammalediga copywriters som tänkte komma tillbaka i januari. Och det ser det inte ut att behövas.

Men trots att vi hade bestämt att han skulle börja på förskola nu i januari och trots att jag verkligen kan längta bort, långt bort, emellanåt så måste jag ändå säga att det känns riktigt bra i magen över att få vara hemma och pussa på lillskiten lite till!

Storskiten? Ja, han ska jobba som vanligt han.

(Obs! På skoj. Jag kunde bara inte låta bli att skriva så. Det bjöd liksom in när jag skrivit "lillskiten"...)

"Gå dagis" del 3

2009-11-18T23:06:00.012+01:00

Det ringde en ny tant från kommunen igår, den ordinarie var sjuk, och frågade hur vi tänkte göra med platsen i Tjotahejti som vi blivit erbjudna. Jag förklarade vårt läge och hon sa att det låter ju som ni tackar nej.

- Ja, det gör vi nog ja men vad händer då?
- Ni står kvar i kön men nu har kommunen uppfyllt sin placeringsskyldighet så nu kan ni bara vänta och se. Vi kan inte lova något. Men prova med de privata alternativen.
- Jaha, tack då. Eller nåt...

Det visade sig att det fanns en rad privata alternativ utöver Montessoridagiset vi redan sökt till. Hoppfullt mailade jag två som låg i närheten. Och fick svar: "Tyvärr inte i januari, men till hösten..."

Suck.

Och som grädde på moset fick jag svar från vår socialsekreterare att: "Om mina noteringar stämmer har Albin endast varit hos er i 10 månader i januari 2010. Det är jätteviktigt att han får vara med er så länge som möjligt innan han börjar på dagis. Jag är inte beredd att medverka till intyg eftersom jag anser att han inte ska börja på dagis så tidigt./Mvh X.X"

Där fick vi oss en knäpp på näsan minsann.

Så det ser minst sagt rätt mörkt ut.

Men socialsekreterarens svar fick mig att börja fundera. Ska jag/vi kanske vara hemma ett drygt halvår till? Om man för tillfället struntar i det praktiska och bara ser till Albin; är det kanske så att vi är lite för snabba? Allt verkar flyta på så bra med anknytning och anpassning men vad vet vi egentligen om ett barns faktiska behov? De kanske inte syns utanpå? Har vi under dessa få månader hunnit lägga en tillräcklig grund som Albin kan känna sig trygg med? För hur det än är så kommer ju pedagogerna bli ställföreträdande föräldrar som bidrar med trygghet, stabilitet och även uppfostran. På gott och - kanske även - på ont i det här fallet. Alla vet vi ju att "Ju fler kockar..." om jag ska använda mig av en dålig metafor. Eller är det faktiskt så att han är redo för nästa steg i januari? Att han vid snart tre års ålder (april) har ett större behov av stimulans än jag och Johan kan erbjuda så vi snarare sinkar hans utveckling än bidrar till den?

Jag vet varken ut eller in just nu...

Uppföljningsrapport till CCAA

2009-11-15T22:27:00.023+01:00

Adopterar man från Kina är det rapporteringskrav till de kinesiska myndigheterna. Familjerna ska skicka sammanlagt två rapporter, den första ett halvår och den andra ett år, efter hemkomst. Båda rapporterna ska skrivas av socialsekreteraren i kommunen och tillsammans med fyra foton sändas till den adoptionsbyrå som skötte adoptionen i Sverige som i sin tur skickar rapporten vidare till CCAA - Children Center of Adoption Affairs - i Kina.

"Anledningen till rapporterna är att utländska adoptioner ofta är en kontroversiell fråga i barnets födelseland. Många frågar sig vad som egentligen händer med barnen i det nya landet. Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sin nya familj? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt, kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung? Det finns de i barnets hemland som är övertygade om att han eller hon skulle ha fått det bättre på ett barnhem i sitt eget land än hos adoptivföräldrar utomlands. De finns de som av omsorg om barnen skulle vilja stoppa internationella adoptioner. Men det finns också människor som är övertygade om att en familj är det bättre alternativet för barnet, även om familjen bor i Sverige. De som medverkar i en utländsk adoption kritiseras ofta och behöver kunna bevisa att deras medverkan till beslutet var riktigt. Och de måste kunna göra detta i varje enskilt fall."

...läser jag på Adoptionscentrums hemsida och jag blir ledsen. För att Albin är så självklar hos oss, vår släkt och våra vänner. För att han är så älskad ett barn bara kan vara. För att vi föräldrar naturligtvis ska göra allt som står i vår makt för att ge honom det allra bästa av allt.

För att kärlek är tjockare än blod.

Men att det finns de som betvivlar det.

Den adoptionsbyrå vi använde oss av heter Barnens vänner och de lägger fram en liten mjukare förklaring på det här med uppföljningsrapporter. De säger att Kina helt enkelt är måna om sina barn och vill veta att de fått det bra i sina nya familjer. De vill veta hur anknytningsprocessen fungerat, hur barnet utvecklas, äter, sover och växer under det första året.

De verkar överhuvudtaget vara lite coolare i sin inställning. Som till exempel det här med att man ska bifoga fyra foton på barnet. På AC:s hemsida står det bland annat att "barnen ska vara prydligt klädda, flickor får gärna ha fina klänningar". På BV säger de: "Inga nakenbilder bara".

Och varför det är så olika vet jag inte.

Så innan vi åkte till Spanien hade vi vår socialsekreterare på hembesök inför halvårsrapporteringen. Det var ju lite pirrigt måste erkännas. Jag menar, det är inte var dag man har en myndighet hemma som ska göra en bedömning på en som familj. (!) Men vi har ju träffat henne några gånger förut så det var ändå okej. Plus att Albin är en sån stjärna och vi alla har knutit an så självklart till varandra att vi faktiskt bara var stolta över att få visa upp oss. Och allt gick förstås bra. Rapport med foton är adoptionsbyrån tillhanda utan anmärkningar.

Men gällande fotona var det faktiskt inte förrän nu jag läste AC:s rekommendationer. Ett visste vi, skulle vara en nytagen familjebild. Så då fick vi be grannen komma över en söndag då vi grejade i trädgården. Det fick duga. Sen blev det knivigare. Att välja ut tre representativa bilder bland de cirka 2000 vi tagit sen vi åkte till Kina var inte helt lätt. Men jag tänkte att ett foto där han är tillsammans med andra barn kan ju vara bra. Det visar att han är en del i ett sammanhang även utanför familjen. Sen valde jag slumpmässigt två foton som helt enkelt bara var sköna på honom. Varav det ena med köttfärssås runt mun och vattenpistol i hand! Ähum. Inte direkt uppklätt med andra ord.

Men... ingen kan väl ändå komma och säga annat än att att det ser ut som att han är glad och har det bra här med oss...

Aaaaaaah

2009-11-13T11:39:00.006+01:00

Jag fick ett sms: "God morgon sötnos. Hoppas allt är bra med er. Två möten på eftermiddagen sen åker jag hem. Tänk ut något du vill göra för dig själv nästa helg. Kanske en dag på Yasuragin? Jag bjuder!" Sen följde en blinkande smiley varpå jag trodde att han skämtade och svarade att "Ja det var ju roligt!" följt av en ledsen smiley. Då blev Johan förvirrad och tyckte jag reagerade konstigt. Men efter ett samtal hade vi rett ut det hela och jo. Han bjuder! Flott. Ska fundera på vad jag vill göra...

Det är väl det dåliga samvetet över att han jobbat för mycket som talar. Dessutom måste jag och Albin sova borta imorgon natt. Johan ska nämligen ha "klassfest" hemma för dem som gick ut grundskolan tillsammans och då är inte jag och Albin bjudna.

Får kolla med brorsan vad de ska göra...

Följetongen "Gå dagis", del 2

2009-11-12T23:41:00.011+01:00

Ja, det känns som om det kan bli en följetong av det här med Albins förskola.

Vi var alltså på Öppet hus på Montessoriförskolan ikväll. Albin och jag, för pappa Johan var tvungen att åka på jobbmöte i Helsingborg. Jag berättade för Albin redan på eftermiddagen att ikväll skulle vi gå och besöka ett dagis. Vi skulle få gå in och hälsa på! Jag kan berätta att den overallen var inte svår att få på när det var dags att ge sig av.

Vi pratade lite med de olika pedagogerna. Hörde oss för hur allt fungerade och jag lyckades snabbt lista ut att det var på henne, Annika, man skulle lägga allt krut. Det är hon som är köansvarig och tar beslut om vilket barn de ska ta in. Jag rekade var hon befann sig i lokalen och sakta mobiliserade jag och Albin oss närmare för att slutligen, tätt intill, lyckas fånga hennes odelade uppmärksamhet.

Summa sumarum. Kvoten för -07:orna är fylld för närvarande. De kan inte se att läget kommer att förändras fram till januari men att "man aldrig kan veta säkert vad som händer i framtiden." Hon frågade om det var fulltid som gällde, alltså 8 till 5 varje dag. Jag sa att vi nog kunde vara flexibla. (Inte vet jag om det går med våra jobb men det får lösa sig i så fall.) Hon höll dessutom med oss till fullo att det var anmärkningsvärt av kommunen att inte kunna göra undantag för Albin med tanke på hans bakgrund. Och så la hon till: Vi håller kontakten.

Albin var utvilad, mätt och belåten och på sitt allra bästa humör. Jag vill gärna tro att hon gillade oss och kanske kanske kanske gör de ett undantag. Jag vill tro det.

Men det räcker inte. Vi måste agera under tiden. Idag på förmiddagen var vi på Öppna förskolan en bit bort. Vi tillhör ju inte längre Stockholm stad så vi har fått lämna Spira på söder och hitta en ny öppen förskola där adoptivbarn och deras föräldrar träffas. (Här dessvärre så glest som varannan torsdag.) Då fick jag tips av en förälder att be socialsekreteraren som skötte adoptionsutredningen att skriva ett brev till den förskoleplatsansvarige tanten på kommunen. Det kan tydligen innebära att stängda och låsta dörrar plötsligt öppnas. Och Annika, på Montessoriförskolan, intygade och sa att det är trägen som vinner när det gäller kommuntanten. Annika vet flera som har legat på och plötsligt fått en plats.

Så... jag får väl helt enkelt ta och bli en sån där jobbig jävel.

Förkylt

2009-11-11T23:39:00.007+01:00

Jahapp, då var det förkylt igen då. Trist. Det är tredje gången nu på inte alltför lång tid. Fast Albin verkar immun. Johan också. Fast den sistnämnda å andra sidan är ju alltid på jobbet så det kanske inte är så konstigt.

Så nu går jag här och snorar och snörvlar. Man blir ju en så rolig mamma direkt. "Lek lite själv på golvet Albin. Mamma måste ligga här i soffan en liten stund. Kör med bilarna så där runt, runt. Det är kul." Lyckas så där. Så det har blivit en hel del tv de senaste dagarna. Inte bra, inte bra. Jag vet. Jag har dåligt samvete för det men vad ska man göra?

Fast helt hopplös är jag inte. Varje dag hittar vi på någon aktivitet bara det att de inte blivit lika långa och kanske inte lika roliga under sjukdagarna. Som idag till exempel, promenerade vi bort till affären för att handla. Det är ju massor med grejer på vägen som ska utforskas, kastas, hoppas och sparkas på så det tar sin lilla tid ändå. För att inte tala om allt som ska göras inne i affären...

Sen åt vi lunch och vilade middag ovanpå det.

På eftermiddagen kände jag mig aningen piggare så jag petade i mig några Alvedon, sprutade näsan full med Nezeril och åkte iväg på min trädgårdsplaneringskurs. (Onsdagar är mina egna kvällar så då måste Johan vara hemma tidigt. No matter what.) För jag har insett, i hus nummer tre, att jag måste lära mig lite om träd, buskar, blommor och sånt. Det funkar inte att från april månad och framåt bara stå och klia sig i huvudet och titta på när allt flyter ihop. I första huset växte det massor med höga smala, gröna växter med små vita blommor på i rabatten. Jag tog aldrig reda på vad de hette. De var jättesöta. Tyckte jag. De som flyttade in i huset efter oss jämnade skiten med marken och la singel där istället. Det var ogräs alltihop visade det sig.

Så en trädgårdsplaneringskurs kanske kunde vara lite hjälp på vägen. Och imorgon Albin, ska vi gå på Öppna förskolan. Då ska du få leka med de andra barnen. Och mamma dricka kaffe med de andra mammorna och papporna.

"Gå dagis"

2009-11-09T15:34:00.022+01:00

Albin har fått dagisplats i januari.

I Tjotahejti!

Albin vill verkligen börja på förskola. Helst igår. Han pratar om att "gå dagis" mest varje dag. Och vi har väl en tre, fyra stycken runt i krokarna så vilket håll vi än promenerar åt passerar vi åtminstone ett. Albin kastar längtansfulla blickar mot barnen på andra sidan staketet som alla skrattar, stojar och busar. "Gå in där", frågar Albin och tittar på mig med sina mörka, sneda ögon. "Nej gubben, vi eh... får inte", säger jag och känner mig helt usel. Och så försöker jag förklara att man inte bara kan gå in utan man måste skriva papper till de som bestämmer först, de säger sen till när vi kan gå in, antingen här eller där borta. Och så hör jag själv hur urbota dumt det måste låta i en 2 1/2-årings öron som bara vill gå in och leka en stund. Så jag säger numer bara "Snart gubben, snart".

Och som sagt, nu har vi fått plats. Men absolut inte på något av de kommunala förskolor som ligger på promenadavstånd utan ett annat långt bort. Jävligt långt bort. Dessutom åt ett helt annat håll än dit jobbet ligger. Såväl mitt som Johans. Att åka kommunalt dit och sen vidare till jobbet är ett skämt. Det skulle förmodligen ta över en och en halv timme. Men om vi tackar ja skulle det "bara" behöva gälla fram till augusti för då skulle Albin "med stor sannolikhet" kunna få plats på någon närmare förskola. Då kan han byta.

Men det är ju just det jag inte vill. Att han ska behöva knyta an till pedagoger och kompisar och sen behöva bryta upp och börja om. Med tanke på att han redan gått igenom några separationer innan han ens var två år fyllda så vill jag, så långt det bara är möjligt, kämpa för att han nu ska få den trygghet han gick miste om i början. Så jag hörde av mig till kommuntanten som fattat beslutet och förklarade det hela och frågade om det inte var så att de kunde tänka sig att göra ett undantag för Albin. Men nej.

Så nu står vårt sista hopp till en Montessoriförskola här i området. Ett föräldrakooperativ som jag har varit i kontakt med några gånger och som sköter sin uttagning själva. De är inte säkra på om de ska ta in något nytt barn i januari. Men kanske. På torsdag har de Öppet hus senare på kvällen. Då ska jag se till att tvätta öronen på både Albin och Johan och så går vi dit hela familjen och kopplar på stora charmen.

Då bara kan de ju inte motstå Albin.

Skärpning pågår

2009-11-09T15:24:00.005+01:00

Så nu ska jag ta mig i kragen och sätta lite fart på den här bloggen igen. Jag har bestämt mig för att åtminstone skriva fram till den 9:e mars 2010. För Albins skull. Då kommer det nämligen att vara ett helt år sedan vi fick vår älskade, underbara, fantastiska lilla kille och det kan vara ett bra tillfälle att knyta ihop säcken. Eller snarare binda ryggen. På en blok (blogg + bok = bok) och kalla den "Första året med dig" eller något sånt. Så kan Albin få den och läsa om det som hände och kändes.

Dessutom har jag fått önskemål om att lägga ut lite mer bilder på hur det ser ut i nya huset för dem som inte har möjlighet att titta förbi så där enkelt.

Så, mer bilder och annat kommer alltså inom kort.

Saker jag vill/bör göra när Albin sover

2009-10-24T13:45:00.003+02:00

Inte nödvändigtvis prioriterat i följande ordning.

Sova själv. Läsa en bok. Läsa en tidning. Tvätta håret. Umgås med min man (om han inte jobbar vill säga). Dammsuga. Packa upp en flyttkartong. Maila. Baka. Packa upp en flyttkartong till. Se en film. Tapetsera sista väggen i vardagsrummet. Hänga tvätt. Skruva upp en gardinstång. Bara sitta och glo. Äta chokladglass. Ringa de där telefonsamtalen. Kolla efter en hallbänk på Blocket. Leta efter Albins strumpor. Koppla in digitalboxen till tv:n som äntligen sitter uppe. Kratta löv. Dricka kaffe i lugn och ro.

...och självklart blogga! Men ni fattar va? Varför det blir glapp mellan inläggen emellanåt.

Hej då Spanien, tack för den här gången!

2009-10-11T21:02:00.007+02:00

Espania por favor

2009-09-24T12:37:00.005+02:00

Albin är nyklippt. Lite väl kort den här gången kanske men det gör inget för vi åker till Spanien idag och där är det varmt! Tjoho.

Vi var också och fixade ett svenskt pass till Albin och som ni ser KAN han bara inte sitt still så de fick ta om passfotot 6 gånger för att han hela tiden blev suddig på bild.

Nu är det i alla fall klart och vi är redo att åka. Här håller Albin sitt nya pass i handen men han är mer intresserad av såpan på tv:n i väntrummet.

Och blev riktigt sur på mig för att han inte fick titta färdigt. Jag försökte muntra upp honom men han visade vem som bestämmer genom att springa rakt ut i gatan. !! Ingen bil kom just då som tur var men jag fick hjärtstillestånd och skrek på Albin att komma hit. Väl tillbaka fick han en ordentligt förmaning om att så där gör man inte, mamma blir livrädd, förstår du det och så vidare. Varpå en man passerar som inte sett händelseförloppet och utbrister: "Stackars lilla pojke, sån mamma han har som bara skäller". Tack för den du.

Fasaden är ommålad

2009-09-19T14:12:00.015+02:00

Då.

Nu.

(Klicka på bilden så kan du titta närmare på de fina fönstrena.)

Äntligen är det klart. Det tog sin lilla tid. Men så har våra hantverkare varit galet noga med målningen också. Plus att de fixade den ruttna gaveln, högtryckstvättade taket samt bytte stuprännor och plåtar. Och visst blev det fint?! Nu återstår bara den nya verandan. Den gamla har vi rivit för den var inte ordentligt byggd. Stod och svajade på pelare som inte var förankrade i marken. Läskigt. Plus att räcket var så högt och tätt så när man satt ner såg man knappt ut. Klaustro.

Albin och katterna

2009-09-17T20:24:00.010+02:00

Vi var och hälsade på Albins kusin Evelina vars katt har fått ungar. Fyra stycken. Sju veckor gamla och helt gudomligt söta. Albin var helt frälst han också och ville klappa, hålla och bära. Ett tag. Sen tröttnade han, slängde kattungen åt sidan och återgick till bilen, Legot, dockhuset, eller var det nu var han lekte med innan.

Ähum, oj då, tänkte jag. Vi får nog hålla lite koll här.

Och mycket riktigt. Han är inte direkt försiktigt med de små liven. Han provar vad som händer om man skakar deras boning medan ena kattungen sover. Vad som händer om man lägger en hink över den andra och helt sonika häller ut den tredje ur korgen som "Albin hade först". Den fjärde såg vi inte röken av till hans/hennes smala lycka.

"Men Albin, så där gör man inte. Akta kattugnen. Den är liten, du är stor... bla, bla, bla." Jag blir helt bestört. Alltså vilket jobb vi gör vi föräldrar. Utan oss skulle de ju bli helt förvildade!

Eller? Kan man inte förvänta sig empati när de är knappt 2 1/2 år? Kommer det naturligt sedan? Eller är det kanske olika från barn till barn? Har vi fått ett barn som kommer dra benen av spindlar, tända eld på grodor och svinga hundvalpar i svansen?! Gode Gud!

Nä, men det tror jag inte. Och i så fall kommer jag att plocka det ur honom illa kvickt. Men det är verkligen högt och lågt på den lille. Och inte alltför sällan blir jag så förundrad över hans beteende. Ska det verkligen vara så här och varför, varför gör du på detta viset, lilla vän?

Ja, det är väl helt enkelt frågor som inte har några svar. Och imorgon är det jag som åker och köper en ny sladd så det blir någon ordning på bildvisningen igen. De ovan är tagna med mobilen som har en utlösare på typ 5 sekunder. Jag är glad att Albin fastnade på bild ö h t.

Stark vilja

2009-09-13T21:53:00.005+02:00

I väntan på att sladden ska dyka upp kan jag bjuda på ett litet filmklipp. Jag fattade dock inte hur jag skulle rotera filmen så ni får lägga huvudet på sned. (Och jag hinner inte ta reda på det heller för bakom mig står Johan och hetsar om att det nu minsann är hans tur att ha datorn.)

Här vill Albin alltså ha hjälp med att "Ställa baka", dvs hänga tillbaka luren eftersom han inte når upp.

Ännu en vecka har gått

2009-09-13T21:28:00.006+02:00

Och sladden är fortfarande borta!!?? Jag börjar misstänka att den blev kvar på jobbet. Vi får ta en utflykt dit och kolla någon dag helt enkelt.

Annars rullar dagarna på. Den här veckan har varit lite tuffare. Jag har haft en förkylning på lur och känt mig lite allmänt risig hela veckan. Då passade Albin på att vakna kvart över fem i onsdags och kvart över sex i torsdags och så även i fredags. Suck. Det har ta mig tusan aldrig hänt tidigare. Runt halv åtta är mer vanligt. Och skulle han vakna tidigt brukar han ta igen det dagen efter. Men inte denna vecka alltså. Natten mellan torsdag och fredag mådde jag riktigt tjyvens så när Albin började tjata om välling kvart över sex på morgonen sa jag bara "Glöm det!" och vände mig om. Då tog han några varv i rummet och kom sen tillbaka till sängen och la sig igen. Och så somnade vi om. Det brukar heller aldrig hända när han bestämt sig för att det är dags för välling.

Men denna gång berodde det inte på att han lyssnat på mig utan på att termometern visade 39,4 grader när vi vaknade ett par timmar senare och jag märkte att han var het som en bakplåt.

Så vi tillbringade större delen av fredagen i soffan framför Albins bärbara lilla dvd. Och då fick jag också se en ny sida jag inte sett förr. Han var så otroligt lugn och kelig. Och tillmötesgående. Inte ett enda "Nej!" eller "Albin gör!" eller "Lägg av mamma!" överhuvudtaget. Vi hade det så lugnt och skönt och mysigt hela dagen. Men så framåt kvällen sjönk febern och tillbaka var vår trotsmopsiga lilla virvelvind!

Så jag insåg det att det här med feber inte är så dumt ändå.

Hör nu på go vänner..

2009-09-04T22:09:00.014+02:00

...så ska jag för er berätta:

Sladden är borta! Alltså den som man laddar över bilder till datorn med. Och jag har ingen aning om vart den tagit vägen för här hemma är allt fortfarande en enda röra. Den kan faktiskt ligga precis var som helst. Fast det är inte därför jag inte bloggat på över en vecka. Även om det hade varit enkelt att skylla på. Nä, jag har helt enkelt inte haft lust. Bara så. Och ju fler dagar som gått desto trögare blev det att sätta sig och sammanfatta allt. Men så ikväll hände nåt, så, nu kör vi:

Efter semestern jobbade jag i 2 veckor och nu har så avslutat min första vecka som mammaledig. Som jag längtat efter att få vara här. Och nu. Med Albin. Men helt ärligt var det med kluvna känslor jag gick från jobbet förra fredagen. Det kändes aningen vemodigt och kanske också lite läskigt att lämna vuxenvärlden och nu kliva in i en bubbla med en 2,4-åring på heltid i nära ett halvår. Kommer jag att klättra på väggarna redan måndag morgon 8.15? Kommer jag ha tålamod? Kommer jag överhuvudtaget att räcka till?

Men det är lustigt. Att man anpassar sig till det som råder. Jag menar, det känns som om jag bara har glidit över i detta heltidsmammandet och att det ska vara så. Inget konstigt. Inte jobbigt. Nämnvärt. Visst det är ett par sammandrabbningar per dag. Men det är ju så mycket lättare att vara med hela tiden. Man hinner med. För det gör inget om man säger till på skarpen för sekunden senare sitter vi på golvet och skrattar igen. Det dåliga samvetet hinner liksom aldrig slå sig till ro. Som det ibland gjorde när jag satt på jobbet. "Äsch, varför sa jag si igår. När jag kommer hem ska jag..". Och så kanske det inte alltid blir så...

Det kanske låter lite förmätet att "beklaga sig" när jag får ynnesten att vara hemma på heltid med mitt barn. Så jag vill verkligen understryka följande. Så att det inte blir några missförstånd här. Att få Albin är det största som hänt mig. Och jag tackar Universum, Alltet, Gud eller vem det än är som lyssnar, varje dag för att just han kom till oss. När vi är tillsammans hela familjen och Albin grejar kan Johan och jag titta upp på varandra. Skaka på våra huvuden och bara skratta. Albin är otvivelaktigt den bästa vi kunde ha fått av alla tänkbara alternativ och var dag med den lilla killen är en ny, stor julklapp.

Så att få vara hemma med Albin är en enda stor jättelyx. Men det är ju fortfarande himla omtumlande det här med att bli förälder. Det rymmer så många fler känslor än jag var beredd på. Och det är om dem jag vill skriva. Också.

Undersöka världen vs Testa gränser

2009-08-27T10:48:00.016+02:00

Saxat ur dagens nyhetsbrev från Allt för föräldrar:

"Barn under 3 år trotsar inte."

- Eh, nähe... ????

"De gör inte saker 'tvärtemot' för att kolla om gränserna håller eller var gränserna går. Barn under 3 år Undersöker Världen. De är nyfikna och har en inbyggd Upptäckarlusta som spritter i dem! De tar i blombladet för att känna hur det känns och de slutar inte för att mamma eller pappa säger ”ajaj!” för det ingår inte i deras små hjärnor att de ska bli stoppade när de Undersöker Världen. Så tipset är: Ta bort blomman eller VISA HUR barnet ska röra blomman. 'Klappa fiiiint!' säger man och visar med den lilla handen i sin och det får man göra om och om igen, tills den lilla hjärnan 'matat in klappa fiiiint'."

Jo visst, jag köper allt det där. Och jag köper att det handlar om upptäckarlusta när Albin klättrar upp på byggställningen, dricker grillkrydda eller för första gången provar att kasta en sten på mammas bil (?!). Men de där andra sakerna. Som att dra leksakerna på det nyslipade golvet fast vi sagt "kör på mattan istället Albin" ett antal gånger? Som när han knackar på bärbara dvd-spelaren fastän jag upplyst honom vid ett flertal tillfällen att gör man så går den sönder? Eller när han hoppar ner i badkaret från badkarskanten så heeeela badrummet dränks inklusive mamma som inte vill bli blöt. (Eller för all del – att svära.) De sakerna. De återkommande.

Jag köper självklart att man "måste göra om och om igen, tills den lilla hjärnan matat in". Att det är därför sakerna är just återkommande. Men jag pratar om det där andra. När jag ser att han vet att han inte får just det där. När han har ett litet retfullt leende i mungipan och blicken fäst på mig. Som kollar om jag kollar. Visst måste väl det ändå handla om att se om gränserna håller eller var gränserna går? Även om han bara är två år och fyra månader!

Eller har jag inte fattat någonting?

"Fan!"

2009-08-24T10:23:00.009+02:00

Albin har börjat börjat svära.

– Fan! Hör jag honom säga borta från lekmattan.
– Nej Albin, inte så. Det är inte något bra ord att säga. Det låter inget fint.
– Fan, mamma.

Han säger det med sånt eftertryck att saliven skvätter när han pressar fram "f:en". Men jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Det har faktiskt bara varit en fråga om tid eftersom Albin har en "sjöman" till pappa. Jag har varit på honom, sjömannen alltså, vid ett flertal tillfällen och nämnt att vi har ett barn nu så du kanske skulle ta och vårda språket lite grann. Men som alla vet är det svårt att lära gamla hundar, och förmodligen även gamla sjömän, att sitta.

När jag upplyser Albin om att det inte är bra att svära blir det ju så klart ännu roligare och då kommer det istället tio "Fan, mamma!" på raken. Så nu testar jag att ignorera istället. Om det inte är förbjudet kanske det inte blir lika spännande. Tänker jag. Men då förstår ni, blir det liv i den gamla sjömannen som tycker att det är lamt av mig att inte säga till på skarpen. Varpå själva upphovsmannen till det hela far fram över rummet och ryter att "Albin så där får man inte säääääägaaaa!! Det är fult att svääääraaaa!!".

Hå hå ja ja.

Nyckelviken

2009-08-23T22:42:00.013+02:00

I lördags åkte vi till Nyckelviken för att träffa mina vänner Johanna med dotter Malou och Eva med dotter Tyra. Albin och jag kom lite tidigare än bestämt så vi gick runt och botaniserade bland blommor, örter och fruktträd i väntan på att de andra skulle dyka upp.

Som tur var fanns här även en sorts Flinstone-bil man kunde ratta och tanka.

Alltid lika spännande.

Men det var ett fasligt liv på de däringa hönsen och tupparna där inne. Bäst att kolla vad de har för sig.

Snart kom Johanna och Malou och vi gick och hälsade på hästarna och kaninerna...

...och grisarna.

Vi träffade även gårdskatten som låg och gäspade på en bänk.

Efter en stund kom även Eva och Tyra. Och vi gick allihop till caféet för att leka och fika.

Jag säger "pass" och står över idag

2009-08-20T16:13:00.025+02:00

Igår kväll var det första gången som jag kände: "Nä, hörni jag vill inte vara förälder just nu. Jag säger 'pass'. Det blev inget bra idag så jag står helt enkelt över den här omgången och kör imorrn istället."

Jag önskar man kunde det ibland. Säga pass och stå över.

Eller åtminstone få en liten återhämtningspaus när det kör ihop sig ordentligt. Man hinner liksom aldrig andas och hitta tillbaka till sig själv en sån dag. Allt bara byggs på vartefter och ju mer ogenomtänkta saker man gör desto mer fel blir det och till slut vet man varken ut eller in. Speciellt inte då tvåårs-trotset slår till. Allt ska göras tvärt emot. Men inte med gap och skrik utan med ett leende i mungipan kastar han sallad på golvet och spottar tandkräm på mina byxor. Och ser mest förundrad ut då jag blir arg. För det blir jag. Och så kommer nästa grej och så blir jag arg igen. Och igen. Utan att andas emellan. Och så står jag där sen och känner mig totalt misslyckad. Och ledsen. För att jag blir så arg hela tiden. Och en sådan mamma vill inte jag vara. Som bara är arg, ledsen och känner sig misslyckad.

Några timmar senare sover han och lugnet lägger sig där hemma. Jag får min efterlängtade andningspaus och smyger in till honom där han ligger. Och mycket mer behövs inte för att allt ska vända. Sittandes på sängkanten funderar jag på varför jag blev så arg egentligen. Hur kunde den där lilla krabaten som är full av energi och upptäckariver få igång mig så fatalt? Borde inte jag som levt långt mycket längre kunna hantera sånt bättre?

Imorgon ska jag rusta mig med massor av tålamod. Imorgon blir allt bra igen. För så klart jag vill vara förälder. Utan tvekan. Hela tiden. Och för alltid.

Mulle Meck

2009-08-19T23:39:00.014+02:00

Mamma och jag var på Mulle Meck-parken idag och hälsade på. Mulle Meck är en sagofigur som gillar bilar, båtar, flygplan och sånt. Precis som jag.

Här kunde man köra både bilar...

...och lastbilar.

Bäst att kolla med mamma om det är okej att dra i växelspaken. Det brukar jag ju inte få fastän jag bara vill hjälpa till. När mamma kör.

De hade flygplan också.

Som man FICK skruva, banka, ratta, pilla, dra och klättra på!!

Och en linbana som jag åkte hela vägen ner och drog hela vägen upp.

Trots att jag bara var hälften så stor som de andra barnen.

Slutligen åkte jag hundra varv på en trampkarusell...

...innan mamma sa att det var dags att gå och äta mat.

Efter att ha lekt så mycket var jag jättetörstig.

Och jättetrött.

Laddare på vift

2009-08-16T23:04:00.011+02:00

Albin leker i vårt kala vardags-/matrum. Madrass på golvet i stället för soffa.

Hämtmat idag igen. Pappa Johan skulle skoja men ser mest muppig ut.

Efter middagen sa pappa: Albin, kom så tittar vi på film - och somnade. Albin har hittat en hatt i urvridningsdelen till golvmoppen.

Jag har varit kameralös i några dagar. Eller rättare sagt, batteriet tog slut och laddaren var på vift. Alltså, jag visste ju att den låg i en kartong i garaget som det står "kök" på men frågan var i vilken av alla tio? Dessutom var det några av de där tio som var ytterst knepigt placerade för att bara kunna sticka ner handen och rota runt i. Nä, jag fick snällt vänta på att det blev dags att börja packa upp köket. Och idag kom då den dagen. I kartong nummer tre, i uppackningsordning, låg den.

Så nu kan jag fota igen. Men jag hade velat haft den i lördags. Då var jag och Albin på hembygdsgården på Oaxen på fest för min farbror som fyllde 65. Alla mina kusiner på pappas sida var där och Albin var mycket nöjd med all den uppmärksamhet han fick och stal mer eller mindre hela showen från födelsedagsbarnet...

I övrigt är det som vanligt där hemma. Renoveringen går framåt om än ganska långsamt för tillfället. Känns det som i alla fall. Men det är väl för att vi är trötta på att bo i och äta på - kartong.

En "Märsa" till morsan

2009-08-12T16:32:00.007+02:00

Idag har vi varit och köpt en bil till mig. En begagnad metallicgrå Mercedes nånting (ja ja, vi är precis nyligen presenterade för varandra och jag la inte detaljerna på minnet) så nu kan Albin och jag åka och handla och åka på utflykter när vi är hemma tillsammans under min mammaledighet. Hurra.

Faktum är att det är min allra första egna bil i livet någonsin. Jag hade nog föreställt mig att den första skulle vara en röd, sportig liten sak. Men som sagt, man är ju morsa nu, och den här är visst praktisk och säker och "mycket bil för pengarna" som Johan sa. Dessutom lyckades han pruta rätt ordentligt.

Himla bra.

Tillbaka på landet

2009-08-11T20:25:00.012+02:00

Vi har hittat en alldeles egen sandstrand vi brukar åka till.

Eller så lägger vi oss på klipporna tvärs över viken. Där är det sol hela dagen och kvällen.

Vi badar och plaskar mest hela dagarna.

Och myser och grejar.

På lördagen tog vi båten till Vaxholm för att hämta moster Jenny. Eller "Nanny" som Albin säger.

"Nanny" tog ett foto genom en saltstänkt ruta på mig och en trött Albin.

Sen åkte vi till Ingmarsö krog för att äta lunch. När Albin är mätt går det inte fort nog att ta sig ur stolen.

Puss.

När nu skadan hade upptäckts bestämde vi att vi skulle göra allt rätt och riktigt och sammankalla alla inblandade till ett möte. På måndag kl. 15 skulle besiktningsmannen (som besiktigade huset innan vi köpte det), de förra ägarna, byggledaren, mäklaren och vi nya ägare träffas hos oss och titta på skadan och konstatera hur omfattande den är, vad som behöver göras, hur mycket det kommer och kosta och till vem räkningen ska skickas. Så i torsdags kväll lade vi en presenning över huset och åkte ut på landet.

Det var skönt att få släppa allt som rör huset för ett par dagar och bara bada och drälla runt. Hå hå ja ja. Nu börjar jag så smått ledsna på allt vad renoveringar innebär. Om Johan överhuvudtaget andas om att flytta inom de närmaste fem åren säger jag "Ja gör det du" och löser ut honom. !! (Sen finns det förstås en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till i sånt fall men jag önskar att det vore precis så enkelt.)

Det som göms bakom färg

2009-08-07T21:32:00.006+02:00

...kommer fram vid skrapning! Herre jösses. Våra byggarbetare ropade på oss och berättade att de hittat en rutten planka. Nä men oj, då får vi byta den. Så skulle de bara kolla att det inte handlade om flera plankor och bände loss panelen runt omkring. Då visade sig att det var ruttet rakt igenom, uppifrån och hela vägen ner på ena gavelns halva sida, inklusive ovanliggande tak och även en delvis bärande takbalk. !!! Förmodligen har det varit hål i taket tidigare och regnat in under många år.

Tack och lov för att vi bestämde oss för att måla om nu säger jag bara. Och att vi har duktiga hantverkare på plats som snabbt kan åtgärda problemet. Tänk annars. Om man i godan ro suttit på toaletten en helt vanlig dag och fått hela taket i huvudet. !? Det är den positiva sidan av det hela. Den andra sidan är att det blir mer jobb, fler beslut och kostar mer pengar. Men det här klassas onekligen som ett "dolt fel" så det är inte vi som behöver betala det extra kalaset. Det är de förra ägarna som ska. De ansåg dock inte att det var nödvändigt med en "dolda fel-försäkring" så de dansar antagligen inte Jitterbugg hemma hos sig nu.

Nu har vi "flyttat in"

2009-08-05T00:02:00.010+02:00

Mycket är gjort men mycket återstår. Både inne och ute. När vi ändå hade bra hantverkare på gång tänkte vi att det var lika bra att måla om fasaden på samma gång (ja Mia, det är skönt att leja ut det ;-)). Nu pågår projektet att skrapa av gammal färg...

...medans vi testar olika nya färgkombinationer på gamla garaget.

Det enda rummet som är klart och beboerligt inomhus är sovrummet. Här har vi tapetserat blåblommigt...

...och köpt nya kuddar till det.

Emellanåt behöver man få sig en glassbåt.

Och efter den är jag så här nöjd.

Nybadade sommarpojkar

2009-07-30T23:38:00.001+02:00

Aj aj aj

2009-07-29T23:36:00.008+02:00

Egentligen är jag förvånad att det tog fyra månader och 20 dagar innan det hände. En olycka. Visst ett lättare skrubbsår, ett sönderkliat myggbett och några blåmärken här och var. Det får man ju räkna med. Det hör ju till. Men så idag, vid ett obevakat ögonblick sprang han iväg med ett glas i handen - och snubblade! Glaset gick i bitar och Albin skar sig. Blodet sprutade, pappa blev förfärad och... mamma Malin var i stan. !!! Som tur var var sjuksyster Lotta på plats, tillika Albins farmor och kunde snabbt göra en bedömning om sårets omfattning, tvätta det och plåstra om. Hujedanamej! Lilla skrutten.

Pappa Johan ringde först när faran var över och meddelade om händelsen. Och tur var väl kanske det. Men det var riktigt jobbigt att få höra om det hela och inte själv kunnat vara på plats för att trösta och pussa tårarna. Istället satt jag i bilen på väg tillbaka till landet efter att ha haft ett dygn för mig själv med hårklippning, spring i affärer och vin och logi hos syster Jenny.

Lilla Albin hade gråtit och skrikit när blodet sprutade men suttit tyst och lugn under omplåstringen. När det hela sen var klart hade han hoppat ur stolen, fått syn på "faffa" och sprungit iväg och fortsatt att leka. Som om inget hade hänt. Det enda som vittnade om dramat var den lilla bandagerade handen som han höll högt i luften.

Jag häpnar så ofta över hur tuff Albin kan vara i vissa situationer. Situationer som kräver det. Allt från att sitta stilla hos frisören, till att ta blodprover och ovan nämnda omplåstring. Ibland är det som vissa händelser då andra barn kanske skulle ha skrikit i högan sky och satt sig på tvären, inte bekommer honom. Jag kan inte låta bli att undra vad han har fått vara med om som har gjort honom sådan? Är det specifika händelser? Eller har det med ett synsätt i Kina att göra? Uppfostrar de barnen, eller framförallt pojkarna, till att inte visa känslor. Eller var det fosterfamiljen som präglade Albin så han skulle bli en "killekille"? Eller är det helt enkelt så att vår lilla Albin är av en lite tuffare sort..?

På visit i Halmstad

2009-07-25T23:27:00.013+02:00

Glass på trappan.

Och så var vi på stranden och lekte.

Albin och jag satte ihop en stor barkbåt.

Här går alla de små barnen från stranden. Albin och Molly hand i hand.

Så söta.

Glass på trappan ännu en kväll. Då var Nellie och Noel med.

De vuxna fick fördrink.

Och grillad oxfile med bakad potatis.

Vi stack till Halmstad. I tisdags. Och kom tillbaka igår fredag. Tre intensiva dygn med mycket umgänge, fantastisk god mat och en hel del vin. Albin hade massor av kompisar och vi såg knappt röken av honom under långa stunder. Det kändes lite ovant. För mig. Han däremot verkade tycka det var toppen med alla nya lekkamrater och deras leksaker.

Det gick över förväntan att åka bil med honom så långt också. Vi hade laddat med Bamse, en bok om båtar (favoriten just nu), tablettaskar, frukt och Nemo på dvd. På vägen sov han knappt något alls och när det var en timme kvar och han hade ätit allt och gjort allt hade han fått nog och ville ur sin barnstol. Bokstavligen. Då blev det fajt. Men det var det enda. På vägen hem slocknade han innan vi rullat ut ur Halmstad och sov i nästan två timmar. Lyx. Men vi hade glömt att ladda dvd-spelaren så när han vaknade fick jag läsa Bamse-tidningen och båtboken om och om igen och därefter underhålla honom på alla sätt jag förmådde istället. (Man är rätt slut själv efter en sån bilresa.)

Vi stannade inte så länge i Halmstad eftersom vi trodde att de räckte med några dagar tills vi kunde komma tillbaka hem och flytta in. MEN när vi låste upp och tittade in såg det i princip ut som då vi åkte. Suck! Köket är inte klart och lister och karmar är kvar att måla. Jag säger det igen: Det är tur att det är semester! Så det var bara att återigen sätta sig i bilen och fortsätta ut till ön. Klockan var närmare elva på kvällen när vi kom fram. Rätt trötta. Albin var dock fortfarande vid gott humör. Det kan bero på att vi vridit på dygnet en aning och att han under Halmstad-dagarna sovit till halv elva på morgnarna. (!!!) Så även denna morgon. Plus två timmar i bilen.

Så nu är vi alltså ute på landet igen och siktar på att få flytta in nästa fredag istället. Det är inte ett dugg synd om oss. Inte alls. Men jag hade laddat så inför att få börja greja och fixa där hemma och så sitter jag alltså här istället, aningen ofrivilligt, och trummar med fingrarna....

Svartsö Herrgårdspensionat

2009-07-19T14:23:00.009+02:00

Idag vaknade vi till mulen himmel med regntunga moln och direkt blir man liksom sysslolös. Och därill rastlös. Vi har blivit så bortskämda med sol här ute att man glömt bort vad man gör utan den. Vi funderade på om vi skulle lämna ön och passa på att åka någonstans eftersom vi inte kommer in i huset på ytterligare några dagar. Tankarna gick till Halmstad och våra vänner där. Vad gör de i dagarna? Kan vi komma med så kort varsel?

I väntan på att få kontakt med familjerna åkte vi över till Svartsö som är ön mittemot. Där driver vår granne här på vår ö ett herrgårdspensionat där man bland annat kan fika. Albin vaknade inte förrän klockan nio i dag så det blev saft och kladdkaka istället för lunch. Nu börjar vi skönja ett sorts mönster när Albin får för mycket socker. Han blir övertoppad och oregerlig. Vi står bara och gapar när han freakar loss. När man dessutom befinner sig på en båt och han till varje pris ska hänga sig över relingen för att "kolla batten" (alltså vatten) samtidigt som man ska lägga ut, ta upp ankare och undvika intilliggande båtar kan det lätt bli för mycket...

Så nu får vi hädanefter hålla hårdare på sockerintaget.

Eftermiddagskul i soffan

2009-07-16T22:51:00.006+02:00

Det blev lite för varmt ute för Albin så vi gick in och lajjade med Photo Booth på datorn istället.

Pärsen är över för denna gång

2009-07-16T12:45:00.017+02:00

På själva flyttdagen såg tomten mer ut som en soptipp.

Albin placerade vi i hörnet med saker som INTE skulle bäras i i flyttbilen tillsammans med en bärbar dvd-spelare och "Hitta Nemo".

Allt fick stuvas in i förrådet på nya stället eftersom renoveringen inte är färdig och vi inte kan flytta in än.

Så första natten fick vi bo på hotell...

...dagen efter skjutsade "farfar" ut mig och Albin till landstället, Albin styrde båten. Pappa Johan blev kvar i stan för att fixa lite.

Allt gick bra med flytten men vid ett par tillfällen tvivlade jag på att det skulle gå överhuvudtaget. Som till exempel när vi stod inför att tömma pappas gamla verkstad som vi fick ta över när vi flyttade in i huset. Här fanns en rad påbörjade projekt jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till, bräder och plankor, fyrtioelva olika verktyg, vissa visste jag inte ens vad som var upp och ner på, en miljon olika bultar, skruvar, spikar, muttrar och annat löst. Men det gick. Till slut. Fast det blev inte så mycket sova av de sista nätterna innan flyttbilen kom för min och Johans del. Albin blev lite åsidosatt under tiden men flera släktingar kom och avlöste varandra för att leka med honom medan vi körde på. Själva flyttdagen löste vi med att sätta Albin i ett hörn på några flyttkartonger tillsammans med en bärbar dvd-spelare och "Hitta Nemo". Funkade fint i kortare intervaller.

Så till slut var huset tömt så när som på några "sista" saker. Dessvärre kunde vi inte flytta in då vi fortfarande har hantverkare i huset som grejar med köket och slipar golv. Så vi fick stuva in alla våra möbler och flyttkartonger i gamla garaget på nya tomten tills vidare. Vi räknar väl med en vecka till eller så. En himla tur att det är sommar och semester säger jag bara.

Eftersom vi skulle träffa köparna på mäklarkontoret dagen efter tog vi in på hotell första natten. Och när papprena var påskrivna och allt var klart med banken kom Albins farfar och hämtade oss för att skjutsa ut oss till landet. Som en dröm. Pappa Johan blev kvar i stan för att ordna det sista med flytten och prata ihop sig med hantverkarna. Om någon dag kommer han också ut.

Jag har väl inte varit världens bästa mamma den senaste veckan kan jag motvilligt berätta. Visst, Albin har fått mat på regelbundna tider, han har fått sova sin middag, fått extra många jordgubbar och vi har nattat honom som vanligt. Det är inte det. Utan det är det här med vad som händer med tålamodet när huvudet är proppfullt med annat. Fuck pedagogik blir det då. "Nej, sa jag!" och "Sluta upp med det där!" och "Gör inte så!". Känns inte bra. Det dåliga samvetet gnager fortfarande men nu är vi som sagt här ute och jag har gått och lagt mig för att sova samtidigt som Albin i ett par nätter. Sömnen är ikapp and I´m back!

(Trodde jag ja. Så "försvann" allt jag skrivit när jag skulle publicera inlägget och jag började storböla! Det var bara att skriva om allt. Uuuäääääääähää...)

Javisst ja, flytten!

2009-07-07T00:17:00.009+02:00

Kontrast!

Efter tio härliga dagar i skärgården är vi nu tillbaka i stan. Sommaren har visat sig från sin bästa sida och det känns som om vi levt i ett vykort.

Johan åkte in till stan några dagar och tog med sig datorn. När han kom ut hade han glömt strömkabeln så något bloggande blev det inte tal om.

Dagarna på ön liknar alla varandra och det jobbigaste man har framför sig det är att bestämma sig för vad, och när, man ska äta nästa gång. Då är det inte svårt att vara mamma. Vill Albin kasta tampar i vattnet och sen dra upp dem igen en sisådär hundrafjorton gånger fast man egentligen var på väg någon annanstans (för att koka en kopp kaffe eller för att hälsa på grannen) så har det känts helt naturligt att bara slå sig ner på plats och vänta ut honom. Det tiden och ron finns ju inte i vardagssnurret. Som vi förvisso inte kommit in i fullt ut eftersom en av oss varit föräldraledig under tiden vi haft Albin, men ändå. Under tiden som jag har jobbat har vardagen sett annorlunda ut. Det ska göras en massa saker hela tiden. Man är alltid på väg någonstans. Men så inte nu. Nu var vi där och vi var lediga.

Men så kom vi hem och jag blev brutalt påmind om vad vi har framför oss. Javisst ja, flytten! Om en vecka ringer flyttgubbarna på dörren klockan 08.00 och då ska varenda pinal ligga nerpackad i kartong. Och det var väl inte förrän Albin somnat i kväll och jag stod i havet av tomma kartonger som jag fattade vidden av det som jag så behagligt valt att förtränga i alla de tio soliga dagarna. Jag mindes plötsligt alla de sista packarnätterna (som sagt, det här är fjärde gången på sex år) som jag suttit uppe och sorterat viktiga papper från oviktiga, virat in ofantliga mängder glas i tidningspapper, våndats över vilka kläder jag ska spara?-slänga?-spara? och farit som ett jehu bland alla saker jag inte visste att jag ägde "men som kanske är bra att ha någongång"...

Oh no. Vill inte.

Men det finns ju faktiskt packhjälp att köpa. 590 kronor i timmen tror jag de tar. Det kan det ju vara värt. Fast det sparar jag nog till jag blir en lat pensionär... eller äckligt rik...

Så. "Tut-tut! Nu schö vi", som Albin brukar säga.

Aaaaaaaah

2009-06-29T15:38:00.003+02:00

Äntligen semester!

2009-06-26T11:42:00.002+02:00

Fy satan vad skönt på ren svenska.

Over and out!

Sagotanten

2009-06-25T13:19:00.010+02:00

…kom på besök.

Med såpbubblor och förmodligen-världens-bästa-barnbok kom Mia och hälsade på. Jag hade helt glömt bort ”Historien om någon” men när Albin packade upp paketet klack det till i hjärtat och jag hoppade tillbaka i tiden ett antal år och kände bara ”a men åh, den här!!”:

”Vem är Någon som gjort en våt fläck på golvet och som stjälpt ut mjölken i skafferiet? Vi följer en röd ulltråd som försvinner genom köket och upp i övervåningen, upp på vinden in i ett skåp … Vem är det egentligen som gömmer sig därinne?”

Minns ni? Den var ju så spännande så man höll på att dö. Det tyckte Albin också som satt som förtrollad i knäet på Mia när hon läste högt. Igen. Och igen.

En röd låda

2009-06-23T22:33:00.012+02:00

Ända sen vi gick föräldrakursen inför adoptionen har jag haft en idé om att jag ska göra en minneslåda till Albin. Den har jag tänkt fylla med saker från vår Kinaresa och ta fram när han vill att vi ska berätta om dagen vi fick honom. Jag hade lådan i åtanke under resan och såg till att spara, plocka på mig och också köpa lite speciella saker under resans gång men framförallt när vi var i Albins födelsestad Hangzhou.

Nä vi kom hem till Sverige köpte jag en fin röd låda som passade för ändamålet. Men sen tog det stopp. Sen dess har alla Kina-sakerna legat lite här och där men mest huller om buller blandat med annat grejs i en byrå. Tills i kväll. Då jag insåg att det inte finns så många fler kvällar framöver att skjuta upp stunden till då lådan ska färdigställas. Om lite drygt två veckor flyttar vi och då måste det vara gjort för annars riskerar sakerna komma i olika kartonger och kanske i värsta fall - bort.

Sagt och gjort, i lådan ligger nu de kläder som han hade på sig när vi träffades, så även hans blå ryggsäck, hans bakgrundsrapport och de få fotografier som finns på honom under hans första 23 månader i livet, några kinesiska barnböcker, kinesisk musik från hans provins, en jadestämpel med hans kinesiska namn, Daily China och ett par andra kinesiska dagstidningar från den 9:e mars – dagen då vi fick honom, en karta några turistbroschyrer och en sten från Hangzhou... och lite annat.

Och det är märkligt hur sentimental jag blev. Det är ju bara tre och en halv månad sen vi fick honom. Det är ju precis nyss! Fast det känns verkligen inte så. Helt plötsligt är man inne i vardagssnurret där mat ska lagas, blöjor ska bytas, kladd ska torkas, skrik ska tystas, tänder ska borstas och allt det där. Minnet av den första dagen ser jag redan tillbaka på med romantik och vardagen här och nu kanske inte alltid är så rosafluffigt romantisk, i alla fall inte hela tiden. Och det är väl det som är så märkligt. Att det kan gå så fort att bli en helt vanlig familj.

Jag blev också lite sorgsen när jag satt med alla sakerna i famnen och jag vet inte riktigt varför. Kanske börjar allt komma ikapp mig nu. Vilken resa vi faktiskt gjort på den här korta tiden. Och kanske för att vi har ett sånt stort ansvar att se till att de där sakerna sparas och bevaras för allt det som finns att berätta om hans två första levnadsår ligger i den där lådan. Och parallellt med den känslan fick jag en annan känsla av att vi berövat honom någonting. Det är han som kommer från Kina, det är han som borde berätta en massa saker för oss men vi har tagit honom hit – 7900 kilometer bort därifrån – och när han är stor nog att prata om innebörden i lådan minns han förmodligen ingenting alls från hans ursprungsland...

Skärgårdsdoktorn

2009-06-22T12:31:00.005+02:00

...står på kajen och spanar.

Söndag och dags att åka tillbaka till stan

2009-06-22T12:16:00.008+02:00

Söndagen bjöd på riktigt härligt sommarväder den också.

Och ännu mer lek med syssling Bella och hennes pappa Magnus. Albin står i bakgrunden och laddar...

"Och här kommer jag!"

Åh, tänk om vi kunnat stanna längre.

(Det blåser på sjön!)

Men det blev obarmhärtigt dags att ta båten hemåt för en sista arbetsvecka. Sen kommer vi tillbaka. Var så säker!

Midsommardagen

2009-06-22T11:34:00.003+02:00

På midsommardagen blev det äntligen riktigt varmt och soligt.

Så varmt att Albin ville bada. "K-k-k-allt." "Igen, mer kallt." Upp och ner en sisådär 20 gånger trots att det inte var mer än 14-15 grader i vattnet. !!

Efter bad och bus blev han lite trött och behövde bli buren hem för middagsvila.

Efter vilan tittade vi på blommor. Albin är inne i sin "nej, inte"-period. Så de här Akvilejorna gick under namnet "Nej-inte-leja".

Och så tog vi båten över till Ingmarsö en sväng.

Dans runt stången

2009-06-22T10:27:00.008+02:00

Efter lunchen gick vi ner till ängen för att plocka blommor...

..och klä stången. Sen blev det "Små grodorna" och lagtävlingar tillsammans med släkten och grannarna. (Tyvärr var jag så upptagen med att dansa och leka själv att det inte blev några bilder från just de här momenten. Ähum.)

Vi lekte med flaggor också. Här tillsammans med två tokiga tjejer...

...som tur var var Fabian där också, hurra, den andra lilla pojken från Kina!

Några av papporna bar sina söner på axlarna. Albins syssling, i mitten, kanske börjar bli aningen stor för det. ;-)

Midsommarlunch

2009-06-22T10:13:00.008+02:00

Lunchen skulle intas hos släktingarna på norra sidan ön. Medan vi plockade fram all mat plockade Albin bort alla dekoreringsflaggor och lekte med dem istället.

Det var kul.

Just som vi höjde glasen för att sjunga den första snapsvisan sprack det upp och solen började skina.

"Är ni färdiga nån gång så vi kan gå ner till vattnet och leka?"

"Äntligen!"

Mina nya gympaskor

2009-06-18T11:47:00.006+02:00

...gör mig glad! Albin var med när jag köpte dem och han gav dem godkänt. "Fina", sa han.

Sitter på jobbet och det är torsdag lunch. Snart bär det av ut till Skärgården med Albin för första gången. Det blir midsommarfirande på ön enligt tradition med i princip hela Johans släkt på pappans sida och Albin får en hel radda kusinbarn att leka med. Hoppas, hoppas att grannens syster med man och deras lilla kille är ute också. Han kommer nämligen också från Kina, är fem månader äldre än Albin och kom till Sverige i december i fjol. Bara tre månader innan oss alltså. Johan och jag träffade honom innan det var vår tur att åka till det stora landet i öst. Resultatlöst har vi sen vi kom hem försökt få till en date med dem men vi har haft fullt upp båda familjerna. Men nu hoppas jag alltså att vi äntligen ska få se de små killarna leka tillsammans.

Så många midsomrar som vi suttit tillsammans långt in på småtimmarna och längtat efter efter den dag då vi skulle ha våra barn där med oss. Då kändes det så ofantligt avlägset men nu är alltså den dagen äntligen här! Roligt.

Husägare på nytt

2009-06-15T22:12:00.008+02:00

Idag var vi på banken och skrev på de sista papprena och betalade återstoden av summan på vårt nya hus. Albin rejsade runt som en tok i vanlig ordning trots att vi mutade honom med russin och tuggummi för att sitta still. Icke. Så vi delade på oss – Johan skötte snacket och jag rejsade efter Albin. Och till slut var vi klara. Så nu är vi alltså officiella husägare till det gula huset i Segeltorp. Nu återstår bara att packa ner vårt bohag i kartonger och forsla det mot den nya adressen...

Men det var just det ja... Det där med att packa. Jag vet inte var jag ska börja. Jag har liksom skjutit undan tanken på allt det där packandet som en flytt de facto innebär. Jag har haft så många delmoment framför mig med uppfräschning, husvisning (-ar), pappersgrejs och annat att jag förträngt det stora som kommer, alltså självaste flytten. Det känns liksom som det är klart nu när vi skrivit på och betalat. Över. Men det har ju inte ens börjat...

Suck! Ja, man skulle bara vilja gå och dra något gammalt över sig. En plasthink till exempel.

Alla dessa val

2009-06-11T11:29:00.011+02:00

Kommunal, privat, föräldrakooperativ eller ekonomisk förening? Waldorf-, Reggio Emilia-, Montessori- eller Ur & skur-pedagogik? Eller kanske någon med inriktning på språk eller en där man mediterar och utövar yoga. Suck. Ja, det är förskola – eller dagis som man sa när jag var liten – jag pratar om.

Så. Många. Val. Herregud, hur ska man veta att man väljer rätt? Och hur ska man tänka? Hur ska jag kunna urskilja hans specifika intressen redan nu? Tänk om han har en inneboende talang som behöver vattnas för att gro annars kvävs den och dör ut. Kan jag se den nu? Eller tänk om han har en inte fullt så utvecklad sida som behöver stärkas. Kan jag se den? Kan man förresten säga något säkert om en två-åring överhuvudtaget? Många barn visar ju en sida utåt och en hemma. Vilken är mest sann? Och kan jag vara säker på att jag är objektiv i det jag ser? För tänk om jag blandar ihop mina intressen med hans? Redan. Jag menar, nu när de bara är två år är barn i stort sett som blanka ark. Nyfikna och vetgiriga och öppna för allt. Är det redan så här tidigt vi föräldrar börjar kludda med våra halvt uttorkade tuschpennor i urblekta färger de saker vi hade önskat vi fått göra. Fulla av hopp om att våra avkommor ska göra bättre ifrån sig?! Är det redan nu vi föräldrar, på gott och ont, börjar göra våra val åt dem som de sen ska leva med i resten av sina liv.

Ja, många val väcker många frågor. Men den största är nog ändå: Hur gör man för att stärka barnen i det de är, där de är utan att styra dem alltför mycket? Går det överhuvudtaget eller är det en utopi?

Jag och Johan är nu i alla fall (förvånandsvärt snabbt) rörande överens. Vi har nu ställt Albin i förskolekö och vårt förstahandsval är på en Montessoriförskola. Pedagogiken har sin grund i Italiens första kvinnliga läkare och tillika kvinnokämpe Maria Montessoris observationer av barn på tidigt 1900-tal. Och bygger på en övertygelse om att barnet strävar efter att utveckla sig själv och att denna utveckling följer olika faser. Förskolepedagogens roll är då att observera eleverna och ge dem handledning i det de företar sig. "Hjälp mig att hjälpa mig själv" är en grundtanke i Montessori.

Och det är väl så nära vi kan komma att ge Albin en bra start till att utvecklas till en egen individ. Utan alltför mycket kludd från vår sida.

So far...

Äggsmörgås

2009-06-10T20:56:00.006+02:00

Det här är lämningarna efter Albin när han har ätit äggsmörgås. Till att börja med verkar själva smörgåsen inte uppfattas som något ätbart utan fungera mer som ett underlägg till pålägget. Och så gulan sen. Det är tydligen kärnan i frukten Ägget och ska därmed lämnas kvar på tallriken... Eller så är den helt enkelt inte lika god som vitan.

Veckan som gick

2009-06-08T21:54:00.031+02:00

Moster Julia som tog studenten. Hurra vad du är bra!

Min chokladtryffeltårta med färska jordgubbar och pinjenötter dagen till ära!

Namngivningsfest för Nora Boo.

Albin, moster Jenny med Nora Boo i knät.

På den kallaste och regnigaste andra juni i mannaminne firade vi att Albins moster Julia tagit studenten. Det gjordes långt in på småtimmarna i ett orientinspirerat tält i vår trädgård. Åsa (Julias mamma) stod för arrangemanget och vi stod alltså för själva festplatsen. Albin blev som förbytt när det helt plötsligt en dag stod ett gigantiskt tält och 70 personer (!!) på vår gräsmatta. Vi hade först tänkt låta honom vara med så länge han orkade denna speciella dag men han var så uppspelt att vi kom fram till att det var bäst att lägga honom (i vanlig tid) innan han flippade ur totalt.

På lördagen tog Albin och jag en långpromenad i skogen där vi bor. Med en upptäckares iver for han fram över stockar och sten och vi undersökte kottar och grenar, stubbar och rötter och jämförde små träd med "tå stooooja" träd, plockade blommor, klättrade på stenar och slutligen upp på ett berg där vi hamnade på en avsats med utsikt över hela Enskede ända bort till Globen. Trots ölburkar och annat skräp gladdes vi ändå stort åt vår toppbestigning av det "enorma" berget.

Desto mindre roligt var det i morse när jag slog upp tidningen och såg artikeln om den 15-åriga flickan som blivit mördad på en festplats i skogen i Stureby och jag insåg att det var precis där vi var. Så obehagligt att vi befunnit oss på just den platsen ovetandes om vad som skulle utspelas där några timmar senare. Och så fruktansvärt tragiskt och sorgligt det som hände. En flicka är död. Två tonåringar är anhållna. Tre familjers tillvaro är slagna i spillror.

Igår söndag var vi på namngivningskalas för bonussyster Saras yngsta dotter Nora Boo. Albin fastnade i storasyster Heddas rum bland alla leksaker och blev kvar där ett bra tag medan festen pågick. Efter en dryg timme hade han tydligen fått nog för då kom han ner och sa:

– Mamma. Mat!

Ja, det är ord och inga visor.

Lördagkväll

2009-06-07T09:49:00.005+02:00

...och vi rullar chokladbollar. Smaskens!

Söt som en solvarm jordgubbe

2009-06-02T10:58:00.004+02:00

...är han, vår lille Albin. Puss, puss. Mamma och pappa älskar dig!

Champagneprovning och mors dag

2009-06-01T13:08:00.022+02:00

Jag. Fotograf: Nette

Malin och Anna.

Mia i dotter Kajsas glajjer.

Det var min helg i helgen. Först ut var Champagneprovning med efterföljande middag och vindrickning långt in på småtimmarna. På lördagen var det medelhavsvärme och jag låg Albins barnpool och skvätte vatten på pannan större delen av dagen. Och på söndagen sen, fick även jag äntligen uppleva hur det är att vara mor på mors dag!

På ett sätt var det lite av kontrasternas helg. Ena kvällen är jag bara mitt eget jag. Berusad av bubbel där alla mina åsikter och tankar flödar fritt tillsammans med mina sköna, galna och kloka väninnor. Dagen efter leker jag med Albin igen. Då är jag mamma och då är det han som står i fokus. Mors dag firar vi hos bror med familj i Rånäs och i bilen hem reflekterar jag över ordens betydelse. Jag tänker på att ordet "mor", till skillnad från "jag", inte längre är självt. Det vittnar ju faktiskt om att det finns någon annan där. Ett barn. Som helt sonika tar över scenen och (mammans) jag förpassas till kulisserna.

Och inte mig emot. Som jag har längtat efter att få invigas i den stora klubben av mödrar. Som jag har längtat efter att själv få uppleva allt som jag bara har hört talas om. Men jag inser samtidigt att jag fortfarande behöver en stor dos av mina väninnor med jämna mellanrum... tillsammans med en jädra massa vin!

Och det är underbart att det i mitt liv nu finns både och.

Strössel på tårtan

2009-05-25T22:22:00.020+02:00

(Albins "Kinaskor" hör fortfarande till favoriterna.)

När Albin sover middag och jag går omkring och pysslar och plockar kan jag bli ståendes och bara titta på alla leksaker, prylar, skor och kläder som ligger utspridda överallt. Och bli alldeles lycklig. Det ser ut som färgglatt strössel på en tårta. Och vittnar om att här bor också ett litet barn. Äntligen.

Det är en härlig känsla.

Om tankar

2009-05-21T23:31:00.009+02:00

Det är märkligt. Att jag, nu när vi äntligen fått den stora gåvan Albin, tänker tankar om att förlora honom. Inte så att jag tror att någon ska komma och ta honom bara sådär utan det är mer en bakomliggande oro i form av små skavande, gnagande röster som tigger om min uppmärksamhet. "Hallå där Malin, stopp ett tag, tror du verkligen att det kommer att vara så här fantastiskt heela tiden?", "Kanske borde du inte ta det här så himla för givet, hör du.", "Vet du om hur många saker ett litet barn kan råka ut för egentligen? Va?!". Och så kan tankarna dra iväg med mig om vad det skulle kunna vara.

När jag efter en tid märker att jag inte lyckas ignorera rösterna låter jag förnuftet komma till tals. Och det tar i med hög och ljudlig stämma och säger att det är helt normalt att tänka så här om det man håller allra närmast hjärtat. Det vi älskar högst är också det vi är mest rädda att förlora. Basta!

Så kan det vara.

Eller så är det beskyddarinstinkten som slagit till i full kraft. En ren biologisk föräldraeffekt helt enkelt. Som kommer att ligga där och småskava hela livet ut...

Blötdjur och språkgeni

2009-05-17T23:09:00.013+02:00

Helgen bjöd på blå himmel, sol och försommarvärme. Vilket också fick Albin att vilja bada när han tvättade bilarna i baljan. Imorgon, måndagen den 18:e maj har Albin varit hemma med oss i 2 månader och han har redan lärt sig över 100 ord. !! Han kan:

hej, mamma, pappa, ja, nej, titta, välling, vatten, saft, banan, äpple, macka, mat, kaffe, ägg, juice, mer, gott, tack, färdig, tuggummi, bra, katt, mjau, hund, häst, vagn, båt, bil, cykel, motor, flygplan, traktor, buss, däck, tåget, tunnel, borta, uppe, nere, blöja, tröja, byxor, skor, strumpa, jacka, näsa, mun, öga, öra, mage, fot, bajs, kiss, bada, nalle, aj, ont, varmt, kallt, boll, aja baja, dom, gunga, anka, akta, jobbet (när någon av oss inte är hemma), telefon, en till, smutsigt, där, lampa, blomma, ballong, sitta, gapa, öppna, sova, klippa, tungt, hemma, farmor, farfar, plåster, torka, hoppa, is, fotboll, samma, kom in, går inte, trasig, skål, affären, Höjdarna, Nemo, Pingu, Bilar – där de fyra sista är filmer som han brukar titta på.

Grym kille, inte sant?! Vi föräldrar är i alla fall omåttligt stolta. Ja a då.

Ingen rast och ingen ro

2009-05-14T23:09:00.017+02:00

"Inga kommentarer", säger Albin som inte vill vara med på bild.

Prestera och vara engagerad på jobbet, städa, rensa och stajla huset inför visningar, planera renoveringar och möbleringar i nya huset, slänga och packa inför den kommande flytten. Och samtidigt vara mamma till Albin och hinna njuta av sköna maj!

Ja, jag kan ju bara konstatera att dygnet är för kort för tillfället. Nu skulle jag behöva några extra timmar från den tiden då vi bara låg i soffan och väntade på att något skulle hända.

Men det är konstigt nog inte stressande på ett negativt sätt. Kanske för att vi är två som kan hjälpas åt, plus att vi faktiskt har vanan inne av att flytta (fjärde gången på sex år!!) och därmed vet vi vad vi har framför oss. Så även om det är extra mycket just nu så får jag också energi av att det rör på sig. För det är ju så, att när flyttar är frivilliga så gör man det med avsikten att tillvaron ska bli bättre på ett eller annat sätt. Man får chansen att börja om på något nytt. Det blir en nystart helt enkelt.

Och det känns ju fräscht.

Vi ska flytta

2009-05-07T15:54:00.013+02:00

Från det här...

...buhu...

...till det här.

Nu är det klart och bestämt. De lösa trådarna är uppnystade, beslut har fattats och papper har skrivits. Vi ska alltså flytta! Förutsatt att försäljningen av vårt hus går som det ska. Men vi hoppas på det bästa.

Det är med sorg i hjärtat jag tittar på skylten "Till salu" som är nedtryckt i gräset på tomten. Det tar emot att lämna det hus som varit min pappas i så många år och därefter vårt efter att han gick bort för ett och ett halvt år sedan. Men vi känner att vi inte har något val. Eller, vi har snarare gjort ett val och det är att vi ska flytta från en dyr adress i Enskede till en billigare i Segeltorp innan det blir tvångs. Till ett hus som är snarlikt det vi har nu men utan källare. För att ha råd att kunna göra något mer än att bara bo.

Vi har haft diskussionen uppe flera gånger. På Johans initiativ. Jag har väl inte velat lyssna ordentligt på det örat. Jag har i min enfald hoppats att det ska gå fast jag innerst inne har vetat. Så när Johan hittade ett annat fantastiskt hus som var långt mycket billigare och som jag också kunde tänka mig att bo i lyssnade jag faktiskt. Sen gick allt väldigt fort.

Och hur tråkigt än är att lämna pappas hus så känns det samtidigt som ett riktigt bra beslut.

Förutom att det är lite tokigt att vi ska flytta så snart efter att Albin kommit till oss. Rent krasst behöver ett adoptivbarn lugn och ro i sin nya tillvaro för att känna trygghet och kunna knyta an till sina nya föräldrar. Men istället ska vi alltså ge honom ytterligare en förändring att förhålla sig till. Nu, när han precis har landat och lärt sig säga "hemma" varje gång vi rullar in barnvagnen eller bilen på uppfarten. Men samtidigt. Flyttar vi inte nu kan det få konsekvenser senare som blir än mer dramatiska. Och gör vi det till ett spännande äventyr och är så pedagogiska som vi bara kan ska vi nog få till en så mjuk övergång som möjligt. Hoppas vi!

Valborg

2009-05-05T09:56:00.004+02:00

Precis i närheten där vi bor var det stort Valborgsfirande med brasa, musikuppträdande, lotterier, korvförsäljning, fiskdamm och slutligen fyrverkerier. Albin var i sitt absoluta esse den kvällen. Han sprang, han hoppade, han dansade, han klättrade och han rullade runt. I flera timmar. Johan och jag turades om att springa efter.

Men mellan varven tyckte till och med Albin att det var skönt att få vila de springiga benen lite på pappas axlar eller i mammas famn.

Före och efter

2009-05-04T09:30:00.016+02:00

Jag hade klipptid och slogs då av att även Albin behövde fixa kalufsen. Så vi tog tunnelbanan till Söder och slank in på första bästa ställe. Johan och jag hade bävat lite inför denna dag. Dagen då vi skulle behöva klippa håret på vår lilla kille för första gången. När vi fick Albin var han nämligen nyklippt och fin i en riktigt schysst frisyr. Jag vet inte hur de hade burit sig åt där i Kina men de hade lyckats klippa honom inte rakt av a' la potta utan i jämna taggar eller snibbar, om ni förstår. Kunde vi få till det så här också? Ja men det gäller väl helt enkelt att vara tydlig med hur jag vill ha det tänkte jag. Så glada i hågen gick vi in och satte oss i stolen, jag med Albin i knäet.

Jag förklarade att det var väldigt viktigt att han fick behålla den frisyr han hade, den skulle bara kortas litegrann. Jag frågade frisörskan om hon såg de långa snibbarna och om hon kunde klippa så. Ja ja, sa hon och viftade bort mig. Och så började hon. Klipp, klipp, klipp, klipp. Albin satt förvånansvärt still för att vara Albin. Blev endast lite sur när det avklippa håret trillade ner i ögonen. Men det avhjälptes enkelt med att han höll en handduk för ansiktet.

– Blir det bra så här? Ska jag ta mer? frågade frisörskan och hade inte fattat ett dugg. Det var inte alls snibbigt utan rakt av. "Eh, kan du klippa snibbar, flikar, taggar, klippa ur..." försökte jag. "Visst" sa hon och tog saxen och hack-klippte i luggen. "Så tack, tack det räcker" sa jag och tänkte att nu är det bäst att bryta upp här för att åsamka så lite skada som möjligt.

Jösses! Vad hade jag gjort? Lilla plutten, det var inte så här mamma hade tänkt sig det hela. Men det är ju tur att du är så otroligt söt. Nu ser man ju bara ännu mer av ditt fina lilla ansikte.

När vi kom hem ville Albin visa pappa. "Åh, vad fint" sa pappa högt men viskade i mungipan till mig: "Han ser ju ut som Jim Carrey i Dum, dummare".

Dit går vi inte igen! Lite senare var det min tur att klippa mig. Men hos min Mattias visste jag sen många gånger tidigare att jag var i trygga händer. Så där kunde jag luta mig tillbaka och slappna av – med ett glas vin. !!

(Observera att det inte är min nya frisyr ni ser i bild. Jag sitter alltså bara med toning i håret.)

Tiden och dagarna

2009-04-27T11:48:00.007+02:00

Dagarna springer iväg, idag har vi haft Albin i sju veckor och om ett par dagar har vi varit hemma alla tre i sex veckor.

Men tiden har i det här sammanhanget tappat sin betydelse. Den går inte längre att relatera till. För å ena sidan har tiden gått väldigt fort men på samma gång känns det som vi har varit tillsammans mycket, mycket längre än bara några veckor. Märkligt. Dessutom krymper tiden och den långa längtansväntan innan Albin kom till oss. Eller snarare minnet av den. Banden stärks i vår lilla familj och känslan av att höra ihop är så självklar att det som var innan Albin inte längre får lika stor plats. "Nu" är starkare än "då". Och det är ju skönt. För jag vet ju innerst inne att "då" funnits och att det var en ganska jobbig tid emellanåt.

Men tänk om vi hade vetat vem det var vi väntade på under alla de hundratals dagar som kom och gick. Tänk! Då hade det ju inte varit något att snacka om.

Jag hade garvat mig igenom varendaste en...